eleven skriver kring arbetet MITT SÅR - körling undervisar
Det gör väldigt ont! Elevgensvar och egna uttryck - MITT SÅR Anne-Marie Körling
Jag skrev en storbok för några år sedan. Den boken heter MITT SÅR (Bonnier Utbildning). Jag vill lyfta fram det där som ungar grubblar på. Plåstret som omsorgshandlingar och möjliga ordplatser.
Mitt sår hör samman med hur ungar upplever sina skador. Det är stora saker att ha ett sår. Det är väldigt omsorgande med ett plåster. Skriv om dina favoritskada lyder undervisningens möjlighet. Här är jag med en klass jag inte känner alls, jag läser och interaktiverar med min storbok. Undervisningen omslut av mycket samtal. Därefter fick eleverna – en årskurs trea – måla och skriva om sina egna sår. Arbetet angår eleven. Det skrivs och tänks kring såret. Det skapar också samtal om orden som beskriver kroppen. Ankeln, hälen, hålfoten, pekfingret, smalbenet, axeln, kindbenet… Och så involveras eleven med känseln, sig själv, minnet och skriver och beskriver såväl skada som ärr. Jag har gjort denna undervisning flera gånger och med flera klasser, för flera åldrar. Jag har ingen svårighet att skriva om mitt ärr på kinden. Jag fick det då jag var liten, liten.
TEACHING BY DOING – Här är min berättelse:
Jag var liten, liten en gång för länge sedan. Jag hade mina röda lackskor på mig, och de vita strumporna räckte precis upp till knäna. Klänningen var fin. Jag skulle till Stockholm och äta lunch på restaurang med min pappa. Det var dagen för finbesöken. Spagettin skulle serveras och jag skulle lära mig äta spagetti så fint att jag kunde äta bland människor på restaurang, sa min pappa. Jag hoppade upp och ned på trottoarkanten. Trudiluttade någon liten sång. Det rann en vattennil mot den plopp-plopp-plopp-brunnen. Jag stannade upp. Jag ville se hur långt ned själva pluppet kom. Så jag tog en sten och kastade ned i brunnen. Det lät när stenen dunsande mot brunnsväggarna och så… plums! Långt därnere plumsade stenen ned. Jag satt på trottoarkanten. Den var ungefär 15 cm hög. Plötsligt ramlade jag framåt. Jag ramlade från liten höjd rakt ned mot brunnslocket. Det svartnade för ögonen. Jag minns bara att pappa tog mig under armarna. Blodet sprutade. Pappa bar mig till den lilla läkarmottagningen som jag inte vet var den fanns. Läkaren och sköterskan var stränga. De tyckte inte om att barn grät och blandade tårarna med blodet.
– Här behövs det sys … ungefär 583 stygn! sa doktorn argt.
Det tyckte jag var läskigt. I själva verket sydde doktorn fem stygn. Dagen slutade med en blodig klänning, smutsiga vita strumpor och dammiga röda före detta rena lackskor. Det blev ingen spagetti i staden. Men det blev en storstrutsglass och servettorkande av tårar och smuts. Jag hade ett sår. Det vårdade jag. Till slut blev det en historia.
Anne-Marie
Elevarbete kring storboken MITT SÅR. Det gör riktigt ont.
Fotens sår - elevgensvar på undervisningen kring Storboken MITT SÅR, A-M Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Mitt sår syns bara med röntgenkamera. Men det känns, om man stryker med fingret över det försiktigt. Som en liten, hård ärta. Jag var 4 år och lekte raggare med min storebror i föräldarnas gamla Saab. Vi hade vevat ner framrutorna och satt på var sin sida, jag satt vid förarsidan. Benen dinglade på insidan och överkroppen hängde ute i det fria. Så hade vi sett många raggare köra förbi oss med sina stora raggarbilar. Vi hojtade och skrek, höll krampaktigt i oss i biltaket. Jag minns inte fallet – men jag minns hur det kändes…jag kräktes i bilen på väg till sjukhuset. Jag fick aldrig något gips – det får man inte när man bryter nyckelbenet.
Mitt sår syns bara med röntgenkamera. Men det känns, om man stryker med fingret över det försiktigt. Som en liten, hård ärta. Jag var 4 år och lekte raggare med min storebror i föräldrarnas gamla Saab. Vi hade vevat ner framrutorna och satt på var sin sida, jag satt vid förarsidan. Benen dinglade på insidan och överkroppen hängde ute i det fria. Så hade vi sett många raggare köra förbi oss med sina stora raggarbilar. Vi hojtade och skrek, höll krampaktigt i oss i biltaket. Jag minns inte fallet – men jag minns hur det kändes…jag kräktes i bilen på väg till sjukhuset. Jag fick aldrig något gips – det får man inte när man bryter nyckelbenet.