Skolpsykologernas roll i skolan! Jag tycker det har blivit helt fel i det stora. Barn är inte diagnosunderlag. Barn är barn. Skolan däremot borde få sig en diagnos lite då och då. För att få ett dokument att utgå ifrån och sätta in rätt åtgärder och därmed komma tillrätta med saker och ting.
Anne-Marie
Det beror helt på HUR skolpsykologen kan få använda sin tid:
Om det enbart handlar om att utreda, diagnostisera, kategorisera, ”stämpla” – då blir det lätt fel!
Men om de kan använda sin tid till att finnas där, att eleverna vid behov kan få knacka på dörren och kunna berätta, att få någon som har tid att lyssna, som kan ge råd, eller se till att man kan få fram de egna råden – då är det rätt!
Och som kan finnas i organisationen för att hjälpa till att förebygga i miljön runt eleverna – då är skolpsykologerna guld värda!!!!!!!!!
Klart att skolpsykologerna är guld värda, precis som lärare, elever, rektorer och alla andra är det. Organisationen krymper dessvärre oss alla och devalverar oss till något vi inte är eller vill vara. Vi måste alla hjälpas åt att bryta mönster och yrkesfåror. Omvärlden kräver det. Miljön också. Vi är i rörelse. Därför kan vi inte låta stagnationen råda. Anne-Marie
Är det inte märkligt att skolpsykologerna är allt för ofta till för att lyssna på barnen när knappt någon annan gör det(familj, lärare,grannar, kompisar)?
Och när överbelastade hamnar de i felsökandet och stämplande.
Välfärdsproblem?!
Hade de skolpsykologer där i Syd-Afrika där du har varit? Vad hade de för roll i så fall?
Jag tycker att det är ett otroligt privilegium att skolan ska ha egna psykologer. De är välbehövliga när de får de rätta rollerna, det rätta uppdraget. Men detta innebär ändrade roller och uppdrag för andra också. De andra runt barnen.
Hej! Igår publicerade vi ett inlägg med en lista på vad/vem ett barn är beroende på vem som funderar på det: http://metabolism.wordpress.com/2010/07/07/vad-ar-ett-barn-eller-vem/
Vi måste på allvar diskutera diagnosens funktion i skolan, alltså den betydelse som skolan fortsätter att tillskriva dessa definitioner, som många inom skolan menar behövs för att vi ska kunna klara vårt uppdrag. Jag menar att skolan måste överge diagnosen som fokus för sitt intresse. Diagnosen är inte skolans uppdrag. Det finns hundra sätt för en lärare att bidra till ett barns lärande, men jag ser inte att något av dessa sätt är kopplat till ett barn definierade funktionsnivå. Aldrig någonsin är det kopplat till brist. Lärandet i skolan är interaktionen, det är alltid interaktionen och aldrig något annat än interaktionen, där innehållet är lärarens och elevens gemensamma intresse, deras möte.