– Hejsan, svejsan, sa jag när jag klev in i butiken för allehanda färgband och gem.
– Ska det där vara nödvändigt, sa mannen med de dubbla pannvecken och linjalen i hand.
– Jo, nödvändigt och nödvändigt, sa jag med en överblick över papperskartongerna och allehanda kakor som gömde sig bland kartongerna för hushållsmaskiner.
– Hushåll med din glädje, sa den trötte och något vilsne kylskåpsreparatören medan han skruvade in de sista skruvarna i ett gammalt kylskåp från trettiotalet.
– Hushåll, sa jag, det har jag ett. Hur är det med hushåll, kan man hushålla med dem, frågade jag helt uppåt väggarna för sådant pratar man inte med en lokförare om.
– Det går väl som på räls, sa lokföraren som svar på tal…
– Anne-Marie, vad håller du på med? frågar en och annan läsare.
– Jag tokskriver! Det har jag rätt att göra. Om vad som faller mig in. Tokskriva är roligt. Så här gör man.
- Man låtsas att man pratar med någon.
- Man börjar med ett talstreck.
- Därefter säger man något lite knäppt – ungefär det som faller en in…
- Därefter byter man rad.
- Så gör man ett nytt talstreck.
- Sedan tänker man ett svar och ett yrke.
- Dessa två kopplar man ihop till något av nonsens.
- Sedan fortsätter man tills någon säger
– Det här är ju fullkomligt meningslöst och jätteknäppt. Då kan man svara att du har så rätt, så rätt. Och så kan man vifta med läroplanen och kursplanerna (om man vill) och om det är i skolan – så kan man säga
– Det här står inte där så jag undrar om du vet vad du gör…
– Självklart vet jag vad jag gör, skulle jag svara… jag tokskriver! Det är vad jag gör. Pröva själv. Det är faktiskt lite roligt. Sen ska man ta en nypa salt och tänka – Jag gör det här oavsett om någon tycker om det eller inte. Och just som man tar den där nypan med salt så upptäcker man att det är socker. Då kan man faktiskt unna sig att äta upp det där söta.
Som plåster på såren. Alltså – jag var ju så glad och de som svarade var ju så tråkiga.