Körling ritar barnet och de där vuxna! 2009
Vad är detta? Elever som spelar Allan? Snälla Björklund – använd inte nedvärderande ord om elever. Spela Allan?
Föräldrar är alltid välkomna att delta och besöka lektioner. Men inte som fostrare utan som deltagande stöttande föräldrar som är intresserade och vågar, vill och kan besöka skolan. Skolan har och ska verka för elevens bästa i samverkan med föräldrarna. Föräldrar är alltid välkomna att delta i sina barns vardagar. Och så ska det vara – och ansvaret om eleven i skolan har lärare och skolans hela personal och detta i dialog med elev och hem, i hemmet har föräldrarna hela ansvaret. Jag vill gärna ha besök i klassrummet. För att dela glädjen av att se hur det går för barnet och presentera eleven. Jag gör åtskillnad mellan barn och elev.
Jag vänder mig mot ordvalet – Spela Allan!
Våra ord talar om hur vi ser på människan. Som vuxna har vi våra ord att hjälpa och styra med, men tyvärr också att göra och verka för det motsatta. Spela Allan gör de som sitter i klassrummet bakre delar och struntar blankt i undervisningen är inte ett värdigt språk mot elever. Och jag vänder mig mot denna form av retorik. Någonting gör att orden vädjar till fördomar. Och att också orden ger lärare mandat att tänka och uttrycka sig lika illa om elever.
Vi är vuxna våra ord. Vi är vuxna dem.
Spela Allan… just sådana ord får mig att fundera över de frågor som handlar om hur vi ser på människan och hur vi ser på vår egen rätt att fälla omdömen av nedslående karaktär. Att vara vuxen uppgiften. Det kräver sitt språk. Och det kräver något av oss alla. Men som denna debatt förs ser det mer ut som det är fullt tillåtet att tala om elever i vilka ordalag som helst. Jag tycker det handlar om en slags häxjakt på elever som inte sköter sig. Men jag undrar:
- Var finns de?
Vem är det som inte sköter sig? Vad är det för elever? När började de att bära sig åt? Hur är vuxna mot barn i skolan? Hur talar vi till eleverna? Hur talar vi om eleverna? Hur ser vi på människan?
Låt mig berätta en historia jag alltid burit med mig i de skolvärldar jag verkat:
Jag träffade en mamma till ett barn som aldrig fick höra något gott om sig själv. Som liten gick det ganska så bra för det här barnet för barnet fick lite uppmuntran i hemmet. Men sedan blev barnet en lite uppstudsig tonåring med den fräcka inställningen att han började protestera. Utanför skolan var ungdomen vänlig och hjälpsam, inne i skolan en av de där elever som vi nu kan behandla med straff och diciplinårgärder. Nåväl, jag hade förmånen att lära känna den här ungdomen utanför skolan, och en dag så mötte jag hans mamma.
Jag var ovetandes om hur andra uppfattade hennes son – men jag lade min hand över hennes arm och sa:
– Jag tycker du har en så trevlig son.
Hon tittade på mig med en total oförståelse. Hon var tvungen att lyssna igen.
– Min son… tycker du om honom?
Det visade sig att hon aldrig hade fått höra ett gott ord om sin son. Någonsin.
Hon sade och frågade
– Får jag älska mitt barn? Det är som om jag inte får älska mitt barn? Det är svårt för mig att höra något positivt för jag började tro att det jag själv upplevde inte kunde vara sant. Att det skolan upplevde var sanningen om min son. Och mot den stod min sanning sig lätt. Ja, man ifrågasatte den! Men jag har rätt att älska min son. Han har alltid fått vara den man hackar på. Jag har aldrig förstått varför?
Jag kan bara beklaga. Och jag tänker hur svårt det är att vara elev där berättelserna om eleven handlar om att fortsätta att berätta samma historia om och om igen. Det kan aldrig vara skolans uppgift att berätta sådana historier.
Stötta och självförtroendeberika
Klart att det finns elever som vi måste stötta extra mycket, skapa gränser för och hjälpa. Att sätta nedvärderande ord på ett barn eller en ungdom är inte den officiella eller inofficiella hållning vi ska skapa. Jag är människa. Och det är barnen också. Att spela Allan – ja, det kan vara så att man får en roll i skolan. Och den spelar man fullt ut. Tills pedagogerna ser något annat och skapar gott utrymme för den eleven att få pröva en annan roll.
Skolan är ett gigantiskt kapitel. Låt oss inte skriva gamla och repeterade kapitel utan nya. Låt oss skriva nya berättelser. Och faktiskt vårda vårt språk. Det är ju vårt uppdrag!
Rätten till sitt namn:
Och då det gäller Allan – vet jag att det är ett namn. Namnets skydd för intrång går att läsa i Barnkonventionens artikel 7.
*************************
TACK!!
Du skriver det många av oss andra tänker, men inte får fram i ord.
Tack än en gång!
Min sommarledighet är fylld av dina ord, de kommer att göra min höst/vinter till en ljusare tid.
Att spela Allan trodde jag tillhörde humoristens sätt att uttrycka sej när ngn i kompiskretsen skryter för att låtsasuppblåsasej.
Varifrån uttrycket kommer har jag ingen aning om men som sagt var, ”pela Allan” Ja just det…”pela Allan” På den nivån ungefär….!När man inte vet betydelsen.
Anne-Marie, Pias kommentar är på pricken!
ÅTERIGEN OCH ÅTERIGEN……..
BARN SKALL ALDRIG FÖRLÖJLIGAS. BARN FÅR ALDRIG FÖRLÖJLIGAS!
Du är upprörd och det syns så tydligt i dina rader. Och jag skriver under.
Hej
Min son är en sån där elev som sällan eller aldrig har fått höra något positivt från lärare eller andra i skolan. Han är snart 11 år och längtar inte precis tillbaka till skolan. Min son tillhör också den kategori som Björklund talar om i betydelsen spela Allan och varför det tror ni?? Jo för det gör ont att alltid vara dålig och alltid få skäll. Att vara clown är ett ganska bra skydd för att slippa visa hur tufft det är att vara dålig i vuxnas ögon.
och jag hoppas skolvärlden ser på honom med andra ögon – att de grovtränar, fintränar, samtalstränar och ser hur det är att vara elev.
anne-marie – björklund 1-0
(och det är inte första gången…)
kram lovisa
Tack! För att du skriver det jag inte själv kan uttrycka… Jag blev så förbannad när jag hörde om Björklunds senaste idé på radion idag … piska och morot för hela slanten … har den mannen aldrig hört talas om engagemang?
Tirsten
Tänk att en del av de sk stökiga ungarna kanske är stökiga för att föräldrarna är svin, ska de då inte ens vara i fred för dom i skolan? Björklund är en populist som försöker få gehör för lösningar med normer i forntiden utan förankring i verkligheten. Precis som du skriver speglar hans uttalanden hans människo- och kunskapssyn som helt klart inte sammanfaller med skolans värdegrund (LPO – det är väl därför han jobbar på en ny läroplan – hu!). Jag kände en fin man som hette Allan, skulle min son bli som han skulle jag vara glad.
Tack för kloka ord i ett allt hårdare klimat.
Jag läste om hans uttalande om att låta föräldrar till stökiga barn vara med i skolan igår. Han vet inte vad han pratar om….och det är illa när inte en skolminister vet vad något om skolan.
I skolan är det lärare som har ansvaret för eleverna tillsammans med föräldrarna. Det finns så mycket erfarenheter som säger att elever beteer sig olika i olika sammanhang, i olika situationer. Om en elev inte får höra något bra så blir tillslut denna elev den där bråkiga eleven där längst bak i klassrummet. Jag vet av egen erfarenhet hur viktig läraren är och hur mycket mina barns engagemang för ämnet har ökat med en stimulerande, positiv lärare och tvärtom när de mött lärare som inte vill arbeta med elever eller föräldrar!
TACK!!!
Så bra skrivet och beskrivet! Precis så ska skolan agera och vi lärare bygga en skola där alla barn/ungdomar syns och vågar synas, blir bemötta med respekt och vågar utmana sina möjligheter att lära och sin framtid för att nå så långt det bara går. Vi ska ge dem ett smörgåsbord av nyfikenhet för vad livet har att erbjuda i form av kunskap, vi ska guida dem i denna labyrint av möjligheter. Alla barn föds nyfikna! Det är upp till oss att hjälpa dem bevara den i samspel med hemmet! Då ska inte föräldrarna tvingas till skolan för att kontrollera sina barn, vi ska istället hitta orsaken till varför de ”spelar allan” (Allan med liten bokstav så inte namnet blir ett skällsord!) och precis som du beskriver ge dem en möjlighet till en annan roll.
Mycket bra skrivet!
/Cyrene
Jag fick ont i magen när jag hörde Björklunds utspel.
Min son var också ett barn som bara fick höra att han aldrig gjorde något bra, alltid gjorde fel, VAR fel. Han var udda men blev bemött som om han var ett elakt barn som skulle straffas och uppfostras. Jag, hans mamma blev ifrågasatt på många olika sätt.
Det var så tungt att varje dag komma till skolan och mötas av vuxna med allvarliga miner och tvingas lyssna till allt hemskt som min son åstadkommit under dagen så till slut klarade jag inte av att gå dit och hämta honom. Jag höll på att gå sönder och hade jag då tvingats vara med i skolan så hade jag aldrig orkat ta hand om min son den tid han var hemma.
Kära Annika. jag sträcker ut en hand härifrån. Det gör mig ledsen. Jag tror att alla hamnar i låsta positioner men några mer i underläge. Jag kan bara skolbeklaga detta och hoppas att vi får arbeta i större samförstånd. Min hand har du, Anne-Marie
Pingback: Skolfrågorna – soppa på en gammal rostig spik « Anne-Marie Körling
Fantastisk kloka ord i en annars korkad diskussion!
//Killfröken
Pingback: Överfullt i klassrummet : Lärarlistan