Hållning i skolfrågorna!

Det krävs hållning i skolfrågorna! Det krävs värdigt språk och mycket medveten hållning och omtanke om de som verkligen är i skolan och till vilka skolans uppdrag riktar sig  – eleverna!

Det ordas fritt kring diciplineringen och den attityd som frodas skrämmer mig. Skolan ska vara en plats för självförtroende, att skolan är det, men att alla elever inte får möjlighet att utveckla den.

Jag tänker – den elev som får möta lärares nedlåtande inställning gång efter annan, i klassrum efter klassrum, har mycket att protestera mot. Bättre än Allanåtgärder vore om vi följde en elev i skolan – satte oss i skolbänkarna och funderade – är skolan en bra plats för eleven? Får eleven möjlighet att ändra sitt beteende i relation till en lärarkår som ändrar sitt. Jag vill mena att det handlar om större saker än att eleven görs ansvarig.

Och har vi prövat alla våra vuxna möjligheter? Har vi givit lektionerna med värdighet och innehåll? Har vi mött upp eleverna som vi såg morgondagen i dem? Har vi lagt handen på en elev som alltid sitter längst bak och kräver något av sin omvärld? Har vi prövat flera undervisningar? Eller gör vi mer av samma? Skvallrar om elevens tillkortakommanden? Låter kollegium och lärare lyssna till den inofficiella klagosången kring samme elev?

Det är också alltid de vuxnas ansvar hur vi väljer att tala om elever. Vi kan välja diciplineringens  kortsiktiga lösning. Vi kan också  använda vår vuxna kunskap om barn och ungdomar och genom hårt arbete förändra våra vuxna attityder och pröva andra saker än att straffa. Det är en svårare väg. Kräver att vi inte pekar ut någon utan skapar innehåll och möjlighet. Ger mening och gensvarar tydligt och genast på elevens vilja att ingå.

Och det går!

Och då det gäller Allan – vet jag att det är ett namn. Namnets skydd för intrång går att läsa i Barnkonventionens artikel 7.

 Genom att göra värdegrund av våra uppdrag!