Okunnig kan vara osäker

Detta ska vi undersöka tänker jag. Jag går igenom gamla filmer som är producerade från mina klassrum. Jag kan fortfarande varje elev och jag vet precis deras kunskapsutveckling. Det slår mig när jag visar en av dessa filmer att en del av eleverna är osäkra – men inte okunniga. Den lärare som säger – den där eleven kan väl inte? – så vet jag att just den eleven kan mer än det eleven kan synliggöra om man inte är observant. Jag backar i filmen och vi kan i små sekvenser synliggöra det som eleven kan men som inte är de stora gesterna utan mer små, små antydningar. Jag har utvecklat undervisningar där man kommer nära elevens lärande och just genom detta har jag tränat ut mina ögon och mina öron för att se det väldigt lilla. Det slår mig att – vid alltför snabb bedömning – bedömer vi fel… vi gör eleven okunnig men eleven är bara osäker. Och både kunnighet och osäkerhet är lärarens profession att bedöma. Men som sagt – det är svåra saker och jag önskar att vi gjorde som psykologerna – går igenom sekvens efter sekvens så att vi kan se hur en elev gör så att vi lär oss att se rätt. Ett nytt kunskapsområde skapar olika säkerheter och osäkerheter hos eleverna. Alla elever i denna film hade valt att vara med… så den osäkerheten denna elev visade handlade om en viss försiktighet i hur att förstå det nya. Men hur som helst – någon okunnighet var det aldrig talan om.

Jag är glad att jag kunde göra detta med en lärare. Och att den läraren så snabbt bedömde eleverna – vi kom att tala om den ensidiga bedömningen och hur fel vi faktiskt kan ha. Det gladde mig ofantligt. Och jag ser mer för varje gång jag kan betrakta filmerna i långsamhet. Det jag ser väcker min pedagogiska förståelse trots att det var så länge sedan jag gjorde de här filmerna… eller filmerna lät göras.

Vi kanske ska filma varandra och i klassrummen eller bjuda in elevhälsan; skolpsykologernas tränade ögon för att utveckla pedagogiken i tid och rum, här och nu. Det är alldeles för värdefullt för att gå oss ur händerna. Och det gagnar eleverna. Vi lärare lär oss bättre och fördjupar vår förståelse. Om inte annat kunde vi göra film och bjuda in skolhälsan för gemensamt tittande och med utvecklingtankar i ett gemensamt uppdrag och fokus.

Vi lärare måste öva oss i interaktionen och kvaliteten i denna. Det är våra läraruppdrag. Ansvaret vilar i professionen. Alltid hos den vuxna. Aldrig hos eleven.

This entry was posted in Barns rättigheter, Formativ bedömning, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden, Verkligheten and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.