Begravning

I det yttre rummet är avskedet här. I det inre rummet är avskedet en verklighet som långsamt förvandlas till ett minne. I det yttre rummet är det slut. I det inre rummet är det aldrig slut. Det är ömsom liv i det inre. Minnen som återkommer. Den jag var med den som är borta är också en alldeles unik relation. Den jag var kommer jag aldrig mer att vara i det yttre rummet. Avskedet är mycket speciellt. Ett i det yttre rummet – ett välkomnande av minnet i det inre rummet.

Jag har varit på begravning. Då är jag i kyrkan. Det behövs en avnavlingsplats. Ett alldeles speciellt ställe med egna ritualer för detta avsked som kallas döden. Och vi är många som på olika sätt måste skiljas och på olika sätt visa sorg och förtvivlan. Kyrkans rum har en slags ram för detta avsked. I tystnad vilar vi alla i ett slags avsked och när prästen säger orden – tar ifrån det liv som inte längre är ett liv – så tar prästen kroppen ifrån oss och ger oss i samma stund minnet och livet. Våra liv. Att leva dem. Och att verkställa våra liv. För det är våra individuella uppdrag. Även om det är svårt. Så leva!

Kyrkan är ett sådant rum där vi alla kan samlas.  Jag sitter mellan alldeles för unga människor. Alldeles för unga är allihop. Och successionsordningen är felaktig. Inte ska unga människor dö. Det är ett slags brott mot ordningen. Så ska döden inte se ut. Jag sitter där jag sitter och det unga livet pulserar också här inne. Vi har olika relation till döden. Vi har olika relationer till varandra. Och till den vi ska ta avsked ifrån.

Jag tror så på livet. Alla vardagligheter tänker jag. De är så stora. Då lägger den unge mannen en hand över min hand – hur gör man? Visa!

Och psalmbokens sida bläddras fram till psalmsång den och den och rösterna skär sig igenom gråten och sjungs ut. Det är som det är. Jag blir också en pedagogisk grubblare. Vad kan vi för koder i olika rum? Hur gör man i en kyrka? Vid en begravning? Hur för man sig? Och prästen kan läsa sina sörjande, de taffliga, de försiktiga och de okunniga. Vi är det allihop. Döden gör oss okunniga. Vi kan inte veta. Ingen av oss. Vi kan bara vara människor ihop.

Och att en ung människa har lämnat oss för alltid är ett faktum. Det finns inga klockor som kan vridas tillbaka. Vi kan inte göra nytt av det vi än gång gjorde. Det är slut. Och det är som det är. Det ringer en mobilsignal under prästens tal. I de ungas värld är mobilen en del av personen. Och prästen väver in också denna signal i sitt tal till oss alla.

– Vardagen gör sig påmind. Vardagen ringer in till oss! Livet!

Och om man kan vara ödmjuk i en kyrka där alla redan har förstått denna kod – att här är det tidlöst med avstängda telefoner – och en endaste har glömt för att sorgen suddade ut förberedelserna så handlar det också om livet. Det är inte av illa mött respekt utan av sorg och glömska.

– Vardagen gör sig påmind. Livet! Om än i en signal på en mobil.

Jag lämnar kyrkans avskedsstund. Hamnar i minnen tillsammans med de stora grabbarna. – Vi minns dig, hur du bakade bullar… kommer du ihåg?

– Ja, säger jag och lägger mina händer i deras, klappar kinder och gråter med. Livet! Vi är där! Mitt i det! Men det ser väldigt olika ut för var och en av oss. Därför ska vi odla vår nyfikenhet. Inte våra avstånd.

Minnet är nu mitt. Jag går. Kyrkklockorna ringer. Det är livet! Och jag tänker – vilken uppgift vi har i skolan – där är ju livet! Lev!