Skolans väggar ska tala ett tydligt språk

Att minnas sina elever, att ge dem utrymme i minnet, att göra väggar av dem som är där, var där och låta dem bli synliga och få tala

Att minnas sina elever, att ge dem utrymme i minnet, att göra väggar av dem som är där, var där och låta dem bli synliga och få tala


Det är en förmån att få besöka skolor. Jag har besökt så många skolor genom alla år jag varit lärare. Här är jag i Rustad Skole i Norge. Rektor tar mig vida omkring. Jag skriver vida – för skolan är inte bara en plats för de som är där och det som pågår just där innanför dessa väggar – skolan är en vidare och djupare, högre och tidsmässigt större plats än just nu – och väggarna berättar just det. Här finns inga dolda berättelser ingjutna i väggarna som talar med ett dolt och viskande språk. Här syns väggarna som sidor ur en bok. Rektorn böjer sig fram över alla de skolkort som pryder flera väggar i korridorerna. Hon skrattar till och börjar berätta om episoder, anekdoter, elevsamtal från en gång för länge sedan. Jag kan inte annat än förundras och glädjas…

Har man varit elev här i denna skola så är man fortfarande ihågkommen, ett fotografi finns kvar över klassen, inte i en katalog med ett årtal på, utan som en bild med ett ansikte i.

Jag blickar ut över mängder med elever och lärare. Jag tänker på min egen skola där jag var elev. Inte finns jag där, inte mina klasskamrater heller, inte min lärare, inte min årskurs, min rektor eller min vaktmästare. Inte heller de tanter som varje dag serverade mig konstiga maträtter… eller skolsekreteraren som under många, många år betydde mycket för oss barn.

Det är trapporna i den gamla skolan som vittnar om tyngden i barnben, i nednötta trappsteg, i avskavda dörrhandtag, i väggarna har berättelserna flyttat in och grävt sig så långt in att de längre inte kan tala – men så ändå – så talar väggarna om något som man måste få hjälp att förstå.

Jag vet inte, men jag blev så glad över den här väggen, och alla de andra väggarna på skolan jag besökte. En elev går nästan tio år i skolan. Har inte eleven rätt att få en mycket tydlig plats i verksamheten både när eleven går där och då eleven slutat och avslutat sin skolgång?

Rektorn böjer sig fram över en bild.

– Titta, där är eleven! Vi har elevens barn nu! Tänk så det är!

Anne-Marie

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Skolans väggar ska tala ett tydligt språk

  1. thord wiman says:

    Hej:
    Fint foto. klasser och elever som bor kvar i dessa väggar är
    kontinuitet, perspektivutlärande, ett samhörande vi-kollektiv
    och viktig kunskap eller karamell att långsiktigt suga på om det
    gåtfullt tidsmässiga: att det går fort från då till nu.

    Lite kuligt är det med den smala remsa text som likt en sjörövar-
    filmernas repstege eller reptrappa överraskande kommer neddimpande
    på väggen till hö. för att flyta ut i vä. marginal. Känns som en
    redigeringsmässigt nyutvuxen ”vingpenna” – känns bra, som alla nya
    vingpennor alltid gör för deras förmåga att förhindra resignationens
    små demoner att komma på oinbjuden visit –

    näe, ibland måste vingpennor bytas genom att brytas, ryckas ut, lossnasjälv – frustrerande och också ibland smärtsamt men utvecklande, förändrande, tankeutvidgande och nya pennor, vingar, växer fort nog ut igen ända innifrån det allra rödaste och rikaste fält som hjärtat äger med dess regelbundna
    rytmiska ”vingslag” som evig energigivare:

    Och vingarna då: vackrare, funktionellare, fjäderkvalitet med oslagbar
    elasticitet, styrka och susande glädje att vara tagna ianspråk…

    I fåglarnas värld kallas fenomenet för ”ruggning” och är årligt förekommande
    och absolut nödvändigt för att komma upp under det stora blå igen, kunna flyga
    igen och leva igen i morgondagarnas mångfaldande möjligheter. Din innebördande
    uppgift kvarstår och är mer utmanande än någonsin!

    En god hälsning från thord.

  2. Anne-Marie says:

    Hej Thord, så vackert du skriver, alltid gör. Jo, en och annan vingpenna må gärna fara och flyga ur den pedagogiska vingar jag har. Något slitet och gammalt kan för alltid tas bort, men då sker det i det godas gester, inte i Jante, inte i missundsamhetens. Någon måste gå först. Sällan blir det i gemenskap. Den ensamheten är ibland tung och svår, motig och besvärlig tills någon slår följe och börjar småprata nyfiket.
    Jag värms av din sista mening… den sätter en tappad vingpenna på plats!
    A-M

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.