– Hej då! Hej då! Jag sitter på din axel. Minns det!
Sedan skiljs vi åt. Och jag känner mig som Asaguden som har sina korpar. De sitter på axlarna och tittar ut mot världen. Flyger om kring och hämtar hem information. Hugin och Munin!
Men i det vackraste lilla så är ”Jag sitter på din axel” något större än så. Det är orden
– Jag lämnar dig inte!
Tänk om vi kunde sitta på elevernas axlar. Vi kunde vara ”whispering translators” – dvs – någon som översätter världen och gör den en aning mer begriplig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
