Ännu råder stillhet. Mörkret och tystnaden omsluter dej fortfarande.
Om någon timme blir du återigen ett med dagen. Den dag som inte blir någon annan lik.
Efter gårdagens TV-program blir du med all säkerhet bemött med många ”vitaminord”.
Du förtjänar dem alla.
Tag emot alla positiva reaktioner och låt programmets ljuvliga pianospel tonsätta dem.
Njut de sekunder, minuter och timmar som tillsammans utgör den här dagen i ditt liv!
Godmorgon min vän Anne-Marie!
*****************
Orden här rumlade runt i min mailbox, fladdrade omkring som fjärilar och studsade mot – öppna mig – och dansade omkring på nätets insida. Jag tänker på de som ligger bakom programmen, i vilken jag är en del. Hur ömsint följd jag blev under några veckors tid. Jag tänker på alla samtal jag fick förmånen att ha då vintern slog sitt isgrepp om mig. Jag tänker på den ödmjukhet som fick tre skuggor som tassade omkring och hämtade upp ljudet, fångade in ansiktsspel och frågorna som mejslades fram ur sammanhangen. Jag tänker på klipparen som klippte ihop den berättelse som Barbro Ljungström på UR ville berätta. Jag tänker på dessa saker. Jag tänker på att fjärilar ska flyga. Jag tänker på att ord ska dansa från tangenterna på ett piano. Jag tänker att tystnad är något märkligt stort, när orden inte vill komma ut ur sina inre meningar. Jag tänker på islossning. Jag tänker på stora Östersjön. Jag tänker på min mamma som skulle skratta sig varm om hon tittade. Jag tänker på min son som försöker ta sig till programmet. Jag tänker på mina bloggande kollegor som generöst bjudit in mig i det vidgade kollegium som jag knappast vågar tänka mig att vara utan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
