Lär barn att de kan – låt oss utgå från

LÄR BARN ATT DE KAN – UTGÅ FRÅN DET

image1264

På blädderblocket står…. BRA LÄRARE IDAG…. en klassrumsorganisation som bejakar.

_____________________________________________
Skolan är en plats där lärandet utvecklas. Inte där lärandet lärs ut. Barn kommer till skolan fulla av kunskaper om hur man samarbetar. Ungdomar besitter massor av kunskaper om hur man spelar fotboll i fotbollslag eller samtalar i sociala medier men i skolan görs detta osynligt.

Har vi fortfarande synen på att eleverna är som tomma vita ark som ska fyllas så låter de sig inte göra det. Det är lärarens förhållningssätt som bråkar inte själva kunskapen i sig.

Jag vill inte vara elev…och alltid känna … jag kan inte…. jag vill inte sitta och titta fram….och veta att jag inte har kunskaper som räknas…. eller vara tyst….därför att jag inte längre vågar tala i den stora gruppen.

Rädslan för att göra fel, förstå fel, fråga fel är ofta stor. Vi borde lära eleverna att fel är själva kunskapsvägen.

Om signalerna till eleverna alltid är

– Du kan inte det här….du ska lära dig det här…. och eleverna är passiva… så kanske det är just anslaget….du kan inte…men jag ska lära dig… som passiviserar.

Skolan ska vara en mötesplats… inte en plats för skollärande…utan en plats för lärande. Det betyder att lärandet inte är begränsat till en byggnad och ett rum… eller till en person…utan är gränslös och gemensam.


Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag. Bokmärk permalänken.

3 svar på Lär barn att de kan – låt oss utgå från

  1. malin ströman skriver:

    kvällens lärasigstory: jag har en 6 snart 7 åring som precis håller på att lära sig att läsa. Det är en spännande och krävande process för henne och både underbart och jobbigt för mig. Man vill så gärna att det ska lossna för det är så tungt för henne att lära sig för det är så klart frustrerande när det inte flyter. Men läsningen är intressant på så sätt. Det är så grymt plågsamt tydligt att det bara är hon som kan lära sig att läsa. Ingen annan kan lära henne. Hon måste vilja själv. Hon är orolig – alla andra i klassen kan (det är en galet försigkommen klass så det är så). Men det är också det som gör att hon nu vill.

    Och nu när hon vill kan jag försöka hitta böcker som inte tröttar ut henne, som inte gör henne nedslagen, med roliga bilder längre fram som hon vill läsa sig fram till, med intressant titel som hon blir nyfiken på. Och så kan jag hålla henne sällskap så att hon inte är ensam, utan får det lilla stöd hon behöver när hon behöver det, så att hon inte fastnar, så att hon inte är ensam.

    Jag kan tryggt berätta för henne att hennes fröken inte har den minsta tanke på att hon inte klarar det här, utan att hon upplever att hon kan allt hon ska kunna och mer därtill.

    Hon var så glad idag när hon gick och la sig. Hon hade själv läst ut boken med det spännande spöket och fått veta vad som hände vid de roliga bilderna mitt i boken. Hon fnissade när hon berättade om hur han smög med huvudet under armen. Såg så nöjd ut. Det är ju så roligt att lära sig saker.

  2. sspirit skriver:

    Det är inte skolan som gör läraren. Det är läraren som gör skolan. Är man lärare, då är man lärare vart som helst.

  3. Föräldrar är också ofta hämmande. Det börjar när barnen är små och vill åka rutschkana eller klättra upp på en klätterställning, då står föräldrar där och motar för att de tror att barnen inte kan (eller för att de är rädda). När vårt äldsta barn (idag 15 år) var 3-4 år och vi var på restaurang fick hon gå och beställa läsk och sugrör själv om hon ville ha. När hon var 10 år och var med sin pappa i England fick hon prata framför en klass engelska barn på engelska. 12 år gammal var hon med sin pappa på konferens i Florida och fick vara med och presentera. Visst har hon inte hoppat högt av glädje men hon har gjort det och förstått att hon kan. Hon ville inte spela trumpet för grannen på hans födelsedag när hon var 11 år men belöningen på 100 kronor för en eller två låtar gjorde det värt det.

    Min man har under sina år som lärare suttit med föräldrar på utvecklingssamtal som sagt ’Jag var inte så bra på matte och det är klart att Pelle inte är det’. Jag tycker det är konstigt att förutsätta att ens barn inte är bättre än en själv. Vill inte varje sund förälder att det ska gå bättre för ens barn än en själv?

    Igår när vår nu 15-åriga dotter spelat fotboll och gjort mål genom att slå bollen i nättaket sa en av hennes gamla tränare ’Jag tänkte, ta inte i så mycket Nellie, jag trodde verkligen den skulle gå över’, hennes nya tränare sa ’Det var ju ett bra mål, hon är så bra på att dissa sig själv så det ska inte vi göra’. Det är kommentar som jag tycker alla föräldrar (och lärare och ledare) ska ta med sig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.