Det är nog så att Piaget har rätt om det egocentriska talet, men det var också detta tal som Vygotskij problematiserade med och gick i dialog med. Jag har gått i dialog med såväl Piaget som Vygotskij och i ljuset av vår tid och nätverkandet är språket allt annat ärn egocentriskt hävdar jag. Må vara så att jag sitter här och för ett slags egocentriskt tal med mig själv men i utåtriktad form. Jag vill kontakten. Jag har mitt språk. Jag kommunicerar. Om än med mig själv, så också med omvärlden.
Jag vill se det så! Vem är ett jag utan sina kommunicerande relationer! Och även om och när dessa flyttar in inom mig så för jag mina samtal med någon och i relation till något. Så tanken finns i mitt språk men knappast ensamheten. Det är när jag kan formulera mig i mitt språk som jag kan bli förstådd, göra mig förstådd också för mig själv som tillsammans med andra.
I ljuset av en era av kommunikation är det egocentriska talet närmast en relik av det ensamma. Men då jag söker förstå behöver jag lägga tankarna utanför mig själv och kommunicera med mig själv i det yttre rummet. Därför är det så farligt med tysta klassrum. Så farligt! Så farligt!
Jag är inte färdig med mina tankar om hur jag tänker kring Vygotiskij och Piaget. Men jag har öppnat för kommunikation kring mitt egna tänk. Därmed är det nu ett objekt för kommunikation och relation. Stoffet är ju här! Välkomna!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
