Set är ett sätt men inte mitt sätt

Det är en diskussion om SET eller livskunskapen i svensk skola. Den välkomnar jag.  Skolan har en tendens att utan att reflektera och fundera göra val som inte baserar sig på en ordentlig diskussion om hur, vad och varför vi ska ha och göra saker och ting i skolan. Jag tycker att SET är en sådan sak.

Jag räds allt som kommer in i skolan och som anses fylla någon slags funktion, kanske för att man utifrån anser att skolan inte kan eller inte gör, utan att vi i skolan begärt att få denna hjälp eller funderat på hur vi själva kan förändra arbetssätt och lärande förhållningssätt, alltså om vi kan göra detta själva inom skolan. Skolan måste också nära och väl säkerställa att det som kommer utifrån säkerställer skolans uppdrag. Jag ser också att vi lärare måste få utbildning och kontinuerlig sådan samt uppföljning och handledning, vidareutbildning, samtal och reflektion. Skolans ansvar om eleverna är mycket delikat och specifikt – eleverna ska såväl skyddas från som utvecklas i. Läroplan och kursplanerna, skollag och barnkonvention är dokument som är kommunicerande med skolans faktiska arbete. Det betyder att allt görande och utvecklande i skolan med all säkerhet ska kopplas till våra  styrdokument och barnkonvention. Barn har också rätt att delta i beslut som rör deras egna liv.

Ett annat problem med skolan är att vi inte tillåter oss att fundera över en längre tid utan vi börjar göra helt utan reflektion i lärarlag och tillsammans med skolledning. Det är en brist i samtalet om och diskussionen kring varför. Det som kommer utifrån vill in i skolan och någon annan utanför skolans område definierar skolans behov och det tycker jag är allvarligt. Skolan ska definieras inifrån sig själv men i relation till samhället i stort.

Skolan handlar om något så viktigt som barn och våra blivande medaktörer i den demokrati vi verkar i. Det är varje skolas uppdrag att levandegöra demokratitanken. Då ställer jag mig frågande  – vem frågar eleverna? Vad händer med en elev som inte längre vill vara med i SET? Hur ser vi på elever som inte vill vara med därför att SET ger och gör dem oroliga, ledsna och grubblande? Vem frågar eleverna? Om vi får svar på våra frågor eller spontana uttryck om SET – med vilken rätt tvingar vi eleverna dit?

Personligen har jag ställt mig mycket tveksam till de saker jag blivit tvungen att göra med mina elever och utifrån en metod jag själv inte fullt ut har tagit till mig. Jag har blivit ifrågasatt för att jag inte genomfört det SET uppdrag jag haft. Trots att jag fullt ut accepterat och problematiserat värdegrunden i läroplan och verkat för de ord som finns där, de ord om demokrati, elevinflytande och allas rätt att få gå i skolan med respekt för sin person och i relation till andra. Den enda lektion i veckan som avsattes för SET kom att bli en för mig obehaglig resa in i begrepp som eleverna själva inte ägde och som tvärtemot syfte kom att skapa de dilemman som SET hade till syfte att motverka.

En metod som SET behöver återkoppling och vidare handledning. Det är allvarligt att ta med elever  ut till särskilda rum och där, eventuellt en annan person som eleverna inte har samma täta kontakt med övertar detta arbete. Då blir det en rum där såväl ångest som problem kan skapas men som ingen sedan följer upp eller vuxet ansvarar för. Dom processer som sätts igång kan äventyra elevers välmående och hälsa. Det är något fundamentalt felaktigt med att ta ut elever till andra rum och bedriva någon slags arena för känslor under paroll social träning. Hur ser vi på barnet? Hur är det att själv vara en av dem? Vill vi själva utsätta oss för det här på våra arbeten? Vad sägs om en timmes SET på kontoret i veckan? Vad och vem tar hand om de känslor som då kan komma upp exempelvis om vi skulle diskutera mobbing och öva oss i att ställa någon utanför? Jag skulle aldrig ställa upp på en sådan aktivitet om det inte också i samma anda gives mig möjlighet till samtal där det som processerna sätter igång också får utvecklas hos mig själv.

Allt skolan ska göra och verka för ska pågå i det dagliga arbetet och i de naturliga dilemman som kommer upp och då handlar det främst om att läraren kan hålla sin klass intakt och att frågorna får vara just frågor och inomrumsliga det rum vi är i tillsammans. Det är att ringakta barns förmåga att själva ta i frågor som berör dem, det är att inte lyssna till barns sätt att använda sitt språk och sin vilja att lösa saker och ting utan ge dem något som inte är för dem och med dem.

Jag tror att barn blir till varje dag och att vi lärare blir till i mötet med eleverna. Det är viktigt att lärarkåren utvecklar sin förmåga att mentalisera och att härbärgera elevernas känslor och göra det ihop och i gemenskap med problemen där de infinner sig.

Skolan måste också vara självkritisk. Hur kommer det sig att vi så enkelt tar till oss något och som vi saknar förmåga att fullt ut genomföra och förvalta. Vi talar om barns känslor och om växande människors syn på sig själva. Om vi inte kan förverkliga vår syn på människan och kunskapen så är det lärarkåren som ska utbildas.

Jag funderar också över hur en lärare mår som inte lyckas förändra något i sin klass och hur ska den läraren sedan gå till sin rektor och berätta att det fungerar inte för mig? Vem är då ansvarig om metoden inte fungerar i klassrummet? Kan man applicera en metod på ett barn? Kanske att man kan möta barnet helt förutsättningslöst, mer sitationsanpassat, i tid och rum?

This entry was posted in Värdegrunden, Verkligheten and tagged , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Set är ett sätt men inte mitt sätt

  1. Carina Bergström says:

    Hejsan, till våren är jag utbildad lärare och känner verkligen att det är mitt cup of tea, ser fram emot den dagen jag står där och har ”min klass”. Jag har nyss hittat dig och måste säga att du verkar vara en underbar människa. Har läst lite här och där i bloggen och det är så intressant, det du skriver om. Tack för att sådana som du finns. Måste läsa mera nu……..

  2. Eva says:

    Vad jag håller med dig. Tack för inlägget. Har länge känt ett obehag, inte för SET som jag inte kommit i kontakt med, men väl med andra metoder. Metoder som köpts in som paket till skolan och sen ska användas i hela kurser kring ”Livskunskap”. Att låta ett utbildningsföretag få ta över på det sättet måste vara fel. Måste lärarna verkligen gå den kursen på ett par veckor och svälja konceptet? Ett koncept som inte bygger på vetenskaplig grund och långvarig erfarenhet med elever. Skolledningen tar inte sina lärare på allvar. Jag tycker vi lärare har så mycket kompetens och så mycket kunskap i vår profession att vi mer än väl kan göra det utan färdiga paket. Jag är öppen och vill hela tiden lära mig mer, vidareutbildar mig och reflekterar ständigt kring mitt jobb och mötena med eleverna. Och jag lär mig med eleverna. Färdiga metodmallar för hela kurser passar inte.
    Din blogg hjälper mig att tänka och tänka vidare. Tack. :)

  3. Malin says:

    Ville bara skriva ett stort TACK Anne-Marie för att du uppmärksammat detta ämne. Läste om kritiken mot SET i Lärartidningen och fick en klump i magen. När jag gick i sjätte klass i Dalarna under slutet av 80-talet introducerades plötsligt Lions Quest i vår klass. Vår lärare gjorde tafatta försök att hålla lektioner i detta ämne som aldrig förklarades för oss elever. Förvirrade och obehagliga lektioner hölls där vi skulle kasta pappersbollar mellan varandra, lyssna på berättelser om barn som kommit in i puberteten och så vidare. På dörren till klassrummet sattes en lapp upp om att ingen fick störa. Föräldrar hade inte rätt att vara med har jag för mig.

    Dessa lektioner väckte oerhört stort obehag inombords som följde mig långt efter lektionens slut. Jag minns att jag bävade inför kommande tillfällen. Jag har svårt att sätta fingret på vad som triggades igång inombords eller varför det gjorde det men intensiva känslor av motvilja var alltid närvarande. Så här i efterhand och nu i vuxen ålder vet jag att jag levde under mycket stor psykisk stress på grund av destruktiva familjeförhållanden, något jag var omedveten om som barn. Kanske att det var orsaken till mina reaktioner? Eller kanske var det mest vår lärares klumpighet som skapade obehaget? Oavsett; det är som Anne-Marie och även psykiatrikern i Lärartidningen skriver helt fel att utsätta barn för dessa metoder utan att på minsta vis ta ansvar för de processer som sätts igång inombords hos eleven.

    Jag minns inte mycket av skolgången under mellanstadiet vad gäller övriga men lektionerna i Lions Quest har gett mig känslomässiga minnen som aldrig går bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>