Att värdegrunda lärandet

De står på själva värdegrunden – killarna på tunnelbanestationen. De är små. De är väldigt små. De har gått i led och fått en liten plats att stå stilla på. Det är verkligheten. Högt ovanför pojkarnas huvuden syns tunnelbaneskyltens annonserande. Tunnelbanorna är försenade. Så ser verkligheten ut just idag. Pojkarna hittar skylten. De är tre stycken som läser av skylten. De kan bokstäverna. De kan prata om tiden. Om tre minuter kommer den blåa tunnelbanan att köra in på stationen.

Läraren står i sin egen värld. Så ser också verkligheten ut. Den där vuxna världen som är så långt ifrån den här barnvärlden där tunnelbaneannonseringen är ett stort och alldeles underbart äventyr. Läraren delar inte pojkarnas värld. Läraren är i sin egen.

Pojkarna verkar på sin värdegrund. De hoppar upp och ned på den. I den formulerar de sig. Yttrandefriheten ekar på perrongen – och killarna skriker ut att tunnelbanan kommer om tre, två, en minut. De läser att förseningarna är många och tiden är långsam. Då det är en minut kvar till tunnelbanans ankomst börjar de tre killarna att hoppa. De hoppar lyckligt och engagerat. De har läst. De har räknat. De har samtalat. De har diskuterat. De har uppmärksammat. De har tagit in hela sin omvärld. Upptäckt informationsflödet. De har förstått bokstäverna, tiden och samspelet.

Visst ska de hoppa högt i och på sin värdegrund. Den lilla yta som de har att förfoga över. Läraren vaknar till. Ser pojkarnas hopp. Hör deras utrop. Tystar ned.

– Men nu får ni inte bråka. Nu måste ni vara tysta! Sluta upp med det där! In i ledet!

Killarnas värdegrund krympte ihop till det trånga utrymmet som kallas fostran. Och då tunnelbanan skär igenom alltsammans. Står de tysta i det led som ska ta dem vidare. Det är en märklig resa!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Att värdegrunda lärandet

  1. Plura skriver:

    Visst är det en märklig resa. Glädje över att kunna koda leder framåt. Det ska uppmärksammas. Plura.

  2. Linda skriver:

    Det är svårt för barn när vuxna inte ser, det är svårt för barn som har tankar, drömmar ideér om vuxna inte försöker förstå eller orkar lyssna…Vad händer med de barnen? Varje dag ser jag barn som blir stämplade med värden av vuxna som vuxna har bestämt – han är sån och hon är sån, barn som inte får en chans. Ingen har hört vad barnet ville uttrycka. Det krävs många modiga vuxna som kan säga stopp, som kan plocka upp de uttryck, tankar, drömmar som slagits sönder vid barnens fötter; som kan fråga vad var det du sa? vad var det ni pratade om? Jag ser att du blir glad när tåget kommer! Modiga vuxna som kan lyssna och visa de som inte vet att barnen har sin egen röst och att ingen får trampa på den.
    Låt oss vara sådana, modiga vuxna….

  3. Ja, jag håller med Linda. Låt oss vara modiga vuxna. Vi vuxna har makt. Som barnen i god tro ger oss. Och som vi kräver. Men vi har inte alla svar. Vi prioriterar inte alltid rätt. Vi är ofta okunniga och för snabba att döma. Modiga medmänniskor vågar försöka förstå och utgå från andra och se saker ur annat perspektiv än sitt vardagliga.

    Barn, ungdomar, elever kan ge oss den möjligheten. Om vi bara väljer att lyssna istället för att prata, vara närvarande istället för att planera framåt och tänka till innan vi agerar. Varför vill jag tysta dem? Varför vill jag stilla dem? Varför vill jag säga att de gör fel? De tänker kanske bara annorlunda än jag, annorlunda än vad jag lärt mig att jag ska tänka och göra.

    Vi har mycket att lära av barn och ungdomar, lite mer vuxen ödmjukhet skulle ta till vara mycket kreativitet och nytänkande som världen nu går miste om.

  4. sspirit skriver:

    Två gossar knappt 4 år gamla sitter och bygger med lego gitarrer. Jag ser de i förbifarten. Plötsligt börjar de spela på de nybyggda gitarrerna och sjunger för ful hals ”Man boy”.

    Jag tvärstannar och utbrister :
    – Tänk att ni har byggt gitarrer och ni kan sjunga så bra på engelska. Kan ni visa mig hur gör?

    Då kommer fröken Jante:
    – Nu får ni lugna ner er, ni kan inte hålla på att sjunga nu. Ni skulle ju bygga med lego, sjunga gör vi på sångsamlingen. Om ni vill sjunga, då får ni gå den andra rummet och öva på Luciasångerna med tjejerna.

    Ditt inlägg kom som ett mycket förväntat brev på posten. Jag skrev ut den på ett festlig röd julaktig papper och gav till fröken Jante att läsa.

    Dina ord påverkar i vardagen, Anne- Marie.

    Ha en verksam och fridfull helg!

Kommentarer är stängda.