Det gröna lägger sig över alltihop till slut. Det gröna är på erövringspromenad i maklig takt på en kyrkogård. Det gröna växer sig långsamt mäktigare. Naturen tar inte tillbaka i den hast vi tar. Naturen har längre och långsammare perspektiv och som inte alls bryr sig egentligen. Man skulle kunna säga att tiden har sin gång. Att tiden är naturen. Och i den tickar inte klockan i samma mänskliga takt, mer i en omänsklig långsamhet om allt är som det ska.
Jag fick många tankar på en kyrkogård i Edinburgh. Många tankar. Och återigen. Vi har vår stund på jorden.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
