Läraryrket: Vad har vi gjort med vårt yrke?

Vi måste börja tala om vad vi gör vi lärare. Vi måste. De pedagogiska diskussionerna på skolan måste utvecklas, nästintill bli dagliga. Och de pedagogiska frågorna ska verka omtumlande, svåra och utmanande. Vi måste stärka vår profession och gå med raka ryggar genom skolor och klassrum. Vi måste möta föräldrar med en profession som omsluter elevernas lärande och kunskaper. Vi måste helt enkelt göra ord av det vi gör. Berätta!

Svensk skola är bra! Svensk skola har värden ingen talar om. Svensk skola har en demokratisyn som vi inte värnar och utvecklar ytterligare men som är speciell, ja kanske till och med unik, och som är en del av svensk skolas signum.

Men jag räds de tysta lärarnas tystnad, jag önskar ruska om i kompetensen och avkräva den på sina berättelser; den om eleverna, närheten till dem och hur barn av idag är och verkar, hur lärandet ser ut och vilka ämnen vi undervisar i och hur stort vårt elevengagemang är och hur vi vill det bästa för våra elever.

Om vi inte ordar om professionen så reser den sig inte själv ur askan. Jag vill se kraft. Jag vill se självförtroende! Och äger vi den inte själva måste vi börja låna av varandra. Vi behöver samspela mer och rikare så att vi blir så tydliga att yrket också uppenbarar sig. Vi behöver också stå på elevernas sida, vi är dem närmast, vi kan mer om barn än många andra yrkesgrupper. Låt oss inte vara tysta om det vi gör och kan.

Det är sorgligt att det inte är bra i Skol-Sverige. Det är i allafall så det kan tyckas. Väl utomlands har svensk skola inga vackra rykten, den är för släpphänt, den är för mjuk, den kräver inget av eleverna, det är inte lika många läxor som den och den skolan med en mer internationell förankring. Och tidningarnas rubriker hjälper sällan heller. Rubriksättningarna synliggör snabbt hur illa det är ställt. Men hur ser det ut i verkligheten? Jan Björklund beskrev någonstans att det tar tid att förändra resultaten – och det är nog sant. Men utvecklingen kan man orda om. Och allt går inte att mäta. Jag tycker vi ska bli bättre på att berätta om elevernas kunskapsutveckling med vår förmåga att bedöma lärandet formativt. Inte alltid det summativa. Vi kan följa eleverna närmare och tydligare visa hur deras lärande ser ut.

Javisst, det går att tycka och tänka om svensk skola, om alla rapporterna som visar något helt annat än det framgångsrika, om eleverna oförmågor. Och då vi själva aldrig ger en motbild så blir det bara en utförskana och läraryrkets status försvinner till ingenting. Jag tycker vi ska vända blad, skriva in oss i det offentliga tyckandet om skolan, stärka oss inifrån, dokumentera i elevernas och lärarprofessionens tjänst, och värna den närhet som läraryrket har till eleverna. Vi har en närvaroplikt vi lärare. Och vi ska berätta om det vi vet, ser och kan.

Skolan ska heller inte drivas av eldsjälar, de må lysa upp för den förändring som måste till, just för att de är modiga och vågar, men hellre att alla lyser med jämn och stadig låga och samverkar kring det vi ska göra.

Det är sorgligt att läsa om att lärarutbildningarna underkänns – hur känner de som vågat utbilda sig i något så vansinnigt svårt som att bli lärare? Någon jag talade med började också ifrågasätta sin egen lärarexamen från några år tillbaka. Duger jag som lärare? undrade läraren. Duger?

Det kan inte handla om att duga! Det kan bara handla om att i yrket verka samspelande mellan styrdokument och barn. Och högljutt orda om det som sker i svensk skola. Vi kan inte hålla på som vi gör i det tysta! Det låter för lite om oss! Och då vi ordar om det vi gör så ska vi inte gnälla, klaga, beklaga utan hellre bejaka och bevaka vårt pedagogiska uppdrag och förmedla det så att det rätt förstås därutanför skolväggarna!

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen, MITT UTVIDGADE KOLLEGIUM. Hälsa på en kollega, bara ett klick bort och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Läraryrket: Vad har vi gjort med vårt yrke?

  1. Bombadill skriver:

    Mitt inlägg Syndabocksfavorit lärarna är förstås ett gnäll men samtidigt ett försök att göra ett storslaget vackert gnäll. Den chockerande passiviteten inför förändringar som jag har mött i skolans värld skyller jag nästan helt på att omgivningen låtit lärararna få uppleva att de aldrig gör något rätt och bra. Efter kommunaliseringen utbröt något som jag bara kan kalla ett omfattande maktmissbruk och en förtalskampanj i en oerhörd stor andel av våra skolor. En situation där lärarna bara kan beskrivas som hunsade men tiden har gått och saker har förändrats. Nu hoppas jag att vi med riktigt storartade gnäll tar tag i vår egen skolverklighet och sen lämnar gnällen bakom oss för att göra något bra istället.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Man kan gnälla konstruktivt och med en mildare stämma, mer hoppfullt gnäll. Värre är kanske då man ställer sig positiv bland rektorer och andra positiva lärare och sedan låser in sig med sitt gnäll och frustration. Då händer ingenting. Bättre är kanske att göra det vi känner synligt. Men inte stanna vid det. Ibland är lärare som de elever de själva inte vill ha!

  3. sspirit skriver:

    Nu ska ni få höra och häpna över min första gnäll som nybliven studerande till förskollärare.
    Första kursen: ”Förskolans uppdrag: utforskande, lek och omsorg”. Vi läser om svensk förskolans- och läroplanens historia. Mycket intressant för min del.
    Och så kastar jag ögat över examinationsuppgiften i denna kurs. Och där upprepas 3 gånger att examinationen skall totalt omfatta 2300-2500 ord. Mycket utförligt är beskriven hur alla läroplansmönstren skall presenteras i kronologisk ordning.

    Då, tänker jag:
    1. Vad händer om man skriver 2268 eller 2730 ord?
    2. Varför frågas inte om hur det gamla speglas i dagens verksamhet? Särskilt när det program jag går på heter ” Barnskötare till förskollärare”, d.v.s att vi har jobbat minst 3 år i förskole- eller fritidsverksamhet och fortsätter vi att göra under vår 3,5 år utbildning, vi kommer att ha vår VFU på våra arbetsplatser.
    3. Varför detta upplägg av en examinationsuppgift i Sverige 2011? Hur originell kan man vara att presentera och tolka historiska faktum, när i den litteratur jag håller på att läsa och läsa om ser jag samma information om och om igen. Hur mycket nytt tänkande kan man tillföra när man begär att någon ska presentera att den personen levde den tiden, skrev den boken eller gjorde den saken, viktiga begrepp som förekom under den tiden, o.s.v.? Är det inte mer stimulerande att tillåta studerande att välja uttryckssätt? Kanske någon vill iscensätta en viss historisk period för att tolka informationen? En annan skriva en låt, göra ett tecknad film, jämföra med liknande rörelser i Östindien? Inte vet jag.
    4. Varför inte frågor om hur vi förstår informationen som kursen tillför?
    5. Finns något som heter ”student inflytande” ?

    Här sitter jag och är arg och besviken till nästa vecka, när jag har seminarium. Då har jag att välja mellan att ställa mina frågor till ansvarig lärare( troligen kommer jag att göra det) eller bita ihop och hoppas att det är bara första kursen och första examinationen och de vill inte skrämma oss med allt för komplicerade saker.

    Men, vad händer om det fortsätter så här? Ska jag bita ihop hela utbildningen, försöka det bästa av det är begärt och inte ifrågasätta för mycket? Bara för att få en diplom? Är det ett under i så fall att år 2011 vi begär barnen och eleverna att göra samma uppgifter och ha helst samma svar på dem? Vara tysta och sitta stilla i ifrågasättandet och tänkandet? Och gör de inte det , då är det inte förskolan eller skolan rätt plats för dem. Som det kommer inte att vara för mig att vara på högskolan.

  4. Morrica skriver:

    sspirit, jag hoppas det blir bättre, så innerligt hoppas jag att det blir bättre för dig, trots att dina ord beskriver vad lärarstudent efter lärarstudent vittnar om. Bit inte ihop, trots att det kan kosta dig dyrt. För det kommer att kosta dig ännu mer att tiga – det kommer att kosta din självkänsla och din självbild.

  5. sspirit skriver:

    Tack, Morrica för de varma, omtänksamma orden!
    Jag får nog hitta något strategi att gå igenom det hela utan att ta för stor skada :).

  6. Bombadill skriver:

    Lycka till ssprit och besök gärna Metabolism och inlägget Ta ingen skit. Det finns många härliga inlägg av dessa unga kvinnliga lärare.

  7. Anne-Marie Körling skriver:

    Sspirit, jag kan bara beklaga. Jag vet att du verkligen sett fram emot din utbildning. Och jag hoppas de lyckas utmana dig. Det allvar yrket kräver kräver att de tar emot dig väl. Hör av dig igen. A-M

  8. sspirit skriver:

    Om igen visar det sig att jag är gäst hos en värdig och värdefull värd :).
    Stor tack Ni alla fina läsare för de uppmuntrande ord och tankar ni skickar till mig. Det värmer. Verkligen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.