Jag tänker på min skrivmaskinslärare. Hennes uppdrag att få oss elever att sitta i perfekt ställning vid tangentbordet, med rätt uppställning med fingrarna, snabbskrivandet och hur man läser texten samtidigt som man skriver är den kunskap jag faktiskt haft mycket behållning av i hela mitt efterskolliv. Jag behöver mitt tangentbord precis som jag behöver min penna. Idag är tangentbordet mer än bara bokstäverna. De är också förståelse för min läsning av ett annat språk. Jag kan ta genvägen via tangenterna och lära mig något om orden som står där och avkräver att jag kodar av dem. En liten ros till min nitiska skrivmaskinslärare. Vi såg ämnet som ett lekämne. Jag fick femma i betyg. Jag tog det nog på väldigt stort allvar. Skulle nämligen bli något som hade med ord att göra.
Sen får man ju bara hoppas att den svenska bokstaven överensstämmer med den ryska. Vi har ju en hel del bokstäver som inte finns i andra språk. Men ÄH! det är i alla fall ett första försök att gå vi tangentbordet!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Den frivilliga skrivmaskinskursen på högstadiet var verkligen en höjdare och absolut en av de saker jag har haft mest nytta av i arbetslivet. Det var också ett möte med en annan syn på språket, en syn där ordens olika sammanhang blev tydligare och ordens utseende fick större mening, det var verkligen en upptäcktsresa i språket.
Fast jag gott och väl klarat kriterierna för gamla tiders maskinskriverskor upptäcker jag nu hur ungdomar med två tummar och en iPhone fullständigt skåpar ut mig i hastighet. Kanhända kommer dagens onödiga sms:ande vara lika nödvändigt som gårdagens maskinskrivande.