Jag ryser för min egen rubrik. Men flickorna, de högpresterande på alla sociala arenor, de arbetar, de pluggar för sina MVG, de har kamrater och vänner i mass, de socialiserar med alla på sociala nät, de …
och pust och puh!
Jag vill värna dem. Som jag värnade min skoldotter en gång. Livet har en egen rytm och berg och dalbanor är tillåtna i den livsrytmen. De duktiga har inga gränser för sin duktighet, de manas fram av ett samhälle där allt det som dessa flickor gör ser bra ut. Inte mår man bra av att prestera om prestationen och vägen mot den ger stressreaktioner och blackouts. Jag minns den flicka jag mötte en vardag där hon lunkade med hunden. Hon var utbränd. Hon började gråta då hon talade om skolan.
– Jag har MVG i allt. Men i livet har jag banne mig underkänt, berättade hon.
Vi stod en stund och grubblade på hur det kunde bli så här. Hon berättade att en flicka, en tonårstjej, en kvinna måste vara perfekt, och kunna mycket, mycket mer än killarna. Det räckte med att titta på reklamen tyckte hon.
Jag tittar på reklamen. Jag tittar på kursinnehållet. Jag tittar på världen. Jag ser ut och ser tillbaka. Jag var nog en mycket bekymmerslös tonåring en gång för länge sedan. Då hade jag mina Gul-och Blåjeans och lärde mig engelska, matematik och bild på det där vanliga sättet. Vi stressade inför proven och kände oss lagom misslyckade då vi fick lagom många rätt, och ibland alldeles förträffligt resultat.
– Men Magistern, vi förstod inte frågorna, sa vi då det blev tokfel. Och så var det ju. Vi förstod inte allt. Men vi levde. Och det skulle jag önska eleverna av idag också. En slags gräns för de duktiga. Och ett annat förhållningssätt. Jag tror på det senare.
Och jag bannlyser de alldeles för yviga orden om flickors duktighet. Vad är det att vara duktig?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är så synd om alla dessa stressade tjejer. Och vi måste föra något åt att det blivit så här. Men märk väl att Cecilia Renman skolhälsovårdsöverläkare i Göteborg, som uttalat sig i artikeln du länkar till, inte talar om tjejer, utan om att ungdomar inte får rätt stöd i vården.
Vi talar mycket om att tjejer är stressade och att killar tar det lättare. Men är det så? Forskningen visar att killar mår psykiskt dåligt tidigare i sin skolgång än tjejer och att de inte beskriver sin stress på samma sätt som tjejer. Killarna blir istället utagerande och får skolsvårigheter: t.ex. problem med uppmärksamhet och koncentration, lässvårigheter.
En tolkning är att flickorna är bättre på att tala om att de mår dåligt, men killarna bokstavligen skriker högt och slåss vilt för sina behov eller ger upp… Och vi vuxna är förvånansvärt dåliga på att se detta.