Jag blev lycklig då jag plötsligt fick frågan av den japanske läraren. Jag förstod till en början inte alls vad han ville mig. Men alla elever skällde som hundar och på olika språk. Det första raden från höger är det japanska ordet för hundskall, det andra är det ryska, det tredje är det engelska och så … läraren riktade sin vänliga blick mot mig och jag fick höja min annars så tysta stämma med ett litet vänligt hundskäll, och vips skrev läraren ned hur det såg ut på japanska. Ljudmässigt kunde jag förstå vad jag skulle säga men om jag bara förlitade mig på textandet skulle jag aldrig förstå någonting alls. Nu log jag stolt över mitt hundskall. Ett litet svenskt ord i ett annars språkligt utanförskap.
Självklart tänker jag på elever som kommer till svensk skola med sina ord. Kanske vi kan göra som den vänlige läraren i det japanska klassrummet. Hitta vägar in i varandras språk. Så lycklig som jag kände mig för att få delta och ingå, yttra mig och bli tagen på allvar borde varenda unge få känna. Ja, de vuxna också. Jag menar förstås alla!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
