Det är egentligen en underbar möjlighet att på plats förverkliga kursplanerna i svenska, dvs, i avseendet att lära eleverna om källkritik. De gamla böckerna ur vilka vi undervisar är en riktig källa till funderingar och faktisk undervisning. Vi kan därmed gräva där vi står.
Jag minns i en klass där eleverna utbrast
– VA, vad är det här för land? Jugoslavien!
Kartböckerna var nötta, trötta, tråkiga och gränserna hade för länge sedan försvunnit och blivit nya och andra. Ländernas historia i öppen dager om läraren kunde lyfta fram just detta lärande. Det var för mig en ypperlig möjlighet att undervisa, kliva in i copyrightnotiser, visa på skillnader mellan en ny kartbok och en gammal. Det som gäller då saker och ting inte är uppdaterade så kan läraren ta det gyllene tillfället att undervisa och göra begripligt. Det blir dessutom en cross-curriculum undervisning. Svenska, geografi och historia, samhällskunskap och varför inte samtidigt undervisa i lite engelska. Vi lärare både kan och ska. Jag ser inte hinder utan mer möjligheter. Jag gillar att gilla lägen!
Men att frågan lyft från Skolinspektionen tycker jag är lysande bra. Vi behöver allt av det bästa till eleverna, vi behöver datorer, böcker, lärare och massor av stöd från omvärlden. Låt oss titta på kompetensen som lärare besitter – den att trolla med knäna!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det här inlägget gör mig både glad och bedrövad på en och samma gång. Jag gillar din beskrivning av de gamla böckerna och cross curriculum undervisningen. Jag känner igen mig i det och jag tänker att pedagoger och skolan är bra på att trolla med knäna. Det är bra och kanske är det något som vi faktiskt har nytta av att visa eleverna och förmedla MEN självklart önskar jag elever och pedagoger det bästa av det bästa. Men det är inte atttributen, läromedlen som gör undervisningen det är ju som du säger relationerna, kommunikationen och förhållningssätten i första hand.