Lärarens ensamhet, och tankar ur lärarens huvud

Det slår mig att läraren är alldeles för ensam. En lärare blir ställd i klassrum utan att få tillgång till andra lärares undervisningar, modeller, möjligheten att härma och pröva. Det stängs för många dörrar för professionen att utvecklas. Det är läraren som får göra sina hjul från början, svälja sina trial and error, dölja sin känsla av misslyckanden, tysta sin glädje över lyckade undervisningar, söka sina frågor utanför skolan i rädsla föratt få bli tillrättavisad av någon lärare som inte vill dela med sig utan utmärker sig i tron att vara den bättre, och de tysta frågorna som ständigt ställs utan att någon besvarar dem

– Hur undervisar man om kartan? Hur förstår man vilken bokstav man kan börja med i alfabetet? Hur använder man tiokamraterna i praktiken? Hur gör andra lärare? Vem kan jag fråga? Måste jag göra rätt? Till vem kan jag yppa min känsla av att inte räcka till? Hur kan jag räcka till? Vad gör jag när jag inte fungerar med en elev? Vad händer i mig då eleverna inte gör som jag säger? Varför fungerar inte min röst? Är jag rädd för eleverna? När frågar man mig om min undervisning? När får jag besök av någon lärare som vill stötta mig? Var är min rektor? Är jag bra som lärare? Vad fattas mig? Får jag stå i korridoren och prata med eleverna? Varför skyndar vi så mycket? Vad får jag göra? Kan jag bryta mönstren? Med vem kan jag tala? Hur kan vi mötas och vad är det för tid som vi då tar från någon annan tid? Alla försvinner då schemat för dagen är över, var är de andra lärarna? Vem kan hjälpa mig med mitt problem? Är jag ensam med de funderingar jag har?

This entry was posted in Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.