Då vi talar om utveckling och mål är det nästan alltid en trappa vi går i. Den går dessutom alltid uppför. Som om vi tog steg ifrån något och till något annat. Att utvecklas handlar inte om att lämna något utan att förstå något tänker jag. Men i samma stund jag skriver det tänker jag att det visst handlar om att lämna något bakom sig. Men så ändrar jag mig igen. Det är svårt det här att beskriva lärandet.
Ibland säger vi att det är som en väg. Och att man kan köra ned i diket och komma upp igen på vägen. Men tänk om man kör ned i diket och kommer upp i skogen och det snåriga där?
Vi förklarar kunskapsvägen som en bergstopp. Att ta sig upp för K2 och hur svårt det nu kan vara. Men jag tänker att kunskapen behövs väl också för att verkligen ta sig nedför. Och en trappa har faktiskt den konstruktionen att det inte visar bara uppför utan också nedför.
Ja, jag funderar över varför jag ens skriver det här inlägget, men det är just det att jag tagit fotografiet och jag gillar det. Förlåt mig så mycket! Jag står på samma fläck som alldeles nyss. Ingen utveckling varken uppåt eller nedåt för mig just nu.
Jag tror inte att kunskapen är linjär utan organisk. Man lägger till lite då och då och så blir den en enhet som hela tiden förändras. Utom Lagan, Nissan, Ätran och Viskan.