Då jag fick förmånen att besöka en japansk lektion var jag utanför mitt eget språks gränser och inne i ett språk jag inte alls kunde eller förstod. Trots det kunde jag läsa av lärarens förhållningssätt, lektionens progression, elevernas med- och påverkan, lektionens utveckling och så själva målgången – den då eleverna genom läraren erövrat nya kunskaper och faktiskt utvecklats. Jag satt pedagogiskt lycklig och kände att läraren och jag – vi var kollegor – men det kunde vi bara visa varandra genom att ömsint och respektfullt betrakta barnens aktioner. Jag bevarade allt i mitt svenska pedagogiska hjärta!
Jag kände mig som en universell lärare. Det finns något i pedagogiken som är just så! Globalt gemensamt. Vad det är tål däremot att undersökas.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
