Den där sommaren som tycktes så lång, så varm och så stillsam. Den där sommaren en gång för länge sedan. Då man var barn. Den där sommaren som förmodligen är flera somrar, hopblandade till en enda. En känsla. En doft. Den där sommaren då tiden liksom stod stilla för att den en dag skulle kunna återkallas. Doft och känslor bevarade.
Den där sommaren då ensamheten inte var farlig. Den långsamma promenaden till kiosken och den där glassen som var sommarens bästa. En slags ro. Ett slags barfotaliv där humlorna surrande hämtade allt de kunde ur nyponrosorna.
Den där sommaren är en doft. En sommar som förmodligen var fler än en.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
