Jag växte upp i ett hyreshus och i en villa som mormor och morfar hade. Mina dagar handlade om att äta frukost och bli utskickad att leka, bli inropad till lunch, ut i leken igen och senare till middag. De tre trappstegen till hyreshuset kunde förvandlas till vad som helst där man satt och klurade ut saker att tänka på och göra. Lekkamraterna kom och så var man plötsligt ihop. Ibland tryckte vi våra näsor mot bageriets varma fönster och om vi uthärdade länge kom bagaren ut med misslyckade kakor. Hos mormor och morfar satt vi också på stentrappen innan äventyret började. Leken uppfanns och så sprang man ut i lekens äventyr. Andra gator var farliga äventyr. Barnen som bodde där kunde göras till fiender som man skulle smyga på. En gammal farbror slängde några ord efter oss, en hund skällde sig bakom ett staket och sommargatorna yrde av varmt damm runt våra plåsterklädda ben.
Vi flyttade till en ny förort. Gården där barnrik. Det kryllade av barn i alla åldrar. Lekarna förändrades. Avancerade bollspel med egenpåhittade regler och man ställde sig i kön och väntade på sin tur att kasta. Hali-halå-låt-bollen gå.
De vuxna köpte maten. Ibland fick man följa med till affären. Det var en slags inblick i vad vuxna gjorde och vad de hade för sig. Det var ofta tråkigt och när tråkigheten blev som värst fick man gå ut och sitta på stentrappen och vänta på den vuxne som handlat klart och som inte köpt mer än nödvändigt. I närheten av de nybyggda husen fanns det nya centrumet. Stort och med många affärer. På gården kom leksakerna att väcka avund. Alla ville ha troll som luktade speciellt med långt hår som man kunde kamma.
Leken krävde plötsligt att man hade det där trollet och tjatet på mamman och pappan ökade därhemma. Tjatet om att få följa med och handla. Tjatet om att få stå där och titta på troll och andra saker att köpa.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
