Leken. Den gör vi ibland till något enkelt. Den att leka. Vi puttar ut barn i lekens värld som vore den enkel. Leken har sina regler. Leken är en värld som inte öppnar sig för att vuxenvärlden säger att den gör det; att bara springa ut till den. Barn kan hålla sig kvar. Kan inte springa ut och leka. Kan inte vara med många barn. Kanske för att barn inte självklart bjuder in till lek. Kanske för att lekar har sina egna rötter och sin egen berättelse. Den pågår och utvecklas. Leka ihop är en sak. Att leka själv en annan. Hur vi talar om lek utan att se barnets berättelse. Vad är att leka? Innebär ute detsamma som att leken frigör sig själv? Att springa – är det att börja leka? Spring ut och lek!
Jag läser Gunilla Gerlands bok ”En riktig människa” 1996. Genom läsningen får jag förstå ett barn och jag kan se mig själv som vuxen. Det är en behövlig läsning:
”Det räckte med att det var tre, fyra barn så var det för mig en osorterbar röra av armar och ben, röster och skratt. De skrämde mig och de gjorde mig trött. Det var som att befinna sig i ett rum fyllt med små studsbollar i ständig rörelse. Jag satte mig för mig själv någonstans och åt godis eller kopplade ifrån systemet, drog ur kontakten, och försjönk i mig själv.
När jag blev större hände det att jag försökte vara med de vuxna när jag inte kunde vara med barnen.
– Spring ut och lek, sade de då.
Men jag kunde varken springa eller leka.
– Spring ut och lek, sade de som om jag vore vilket barn som helst. Så jag försökte vara vilket barn som helst. Men hur jag än ansträngde mig tycktes det alltid klinga med en falsk ton eller ge en bitter bismak. Det blev aldrig vilket barn som helst, det blev bara jag som låtsades vara vilket barn som helst. Och jag kände skillnaden. Oj, vad jag kände skillnaden, den gnisslade som en svart krita mot en svart tavla inuti mig.”
Ur Gunilla Gerland; En riktig människa, 1996, s. 43.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
