Mitt liv har befolkats av tanter och farbröder. Udda tanter och udda farbröder. Vuxna med egenheter och underligheter. Vuxna med rika liv och hemligheter som barn inte ska inbegripas i. Middagar med tanternas och farbrödernas prat och berättelser. Tonerna i deras röster som avslöjade känslorna, den återhållsamma upprördheten, det kluckande skrattet och harklingar och antydningar. Tanterna som ordnade basarer för att skänka pengar. Tanterna som stickade, virkade och pratade över kaffekoppar och kakor. Farbröderna som förvandlades till argsinta gubben och snälla farbror. Arga gubben som inte tyckte om barn. Snälla farbrorn som gjorde det. Dumma tanten som inte alls hade några mammakänslor för barn utan tyckte att de kunde hållas borta och inte gjorde någon affär av de åsikterna. Snälla tanten som kramade handen och smusslade över en tvåkrona i hemlig gåva.
Som vi behövde de där tanterna och farbröderna. Vilka äventyr de var som representanter för en märklig vuxenvärld där åsikter gick isär och känslorna pyrde under civiliserade former. Våra femårsfingrar flätade i varandra då vi sprang förbi dumma tantens hus och det befriade skratten när vi undkommit ilskna farbrorns högljudda rop att ungar ska lära sig veta hut. Våra stora ögon och gapande munnar då vi plötsligt fick höra om något äventyr som den vuxne hittade på där den plötsliga hjälten skapades framför ögonen på oss och som fick oss att fantisera om isbjörnsmöten och vargavintrar utan mat.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
