Jag tänker mig scenariot i bilskolan. Jag är bilskoleelev och jag upplever att jag är i mål. Jag är beredd att göra uppkörningen. Om jag då tillåts göra detta tilltros jag förmågan och läraren visar tillit till den kunskap jag förväntas ha. Lärare och elev är överens. Det är dags för det avgörande provet.
Om läraren håller tillbaka och jag som elev upplever att jag inte längre utvecklar någon kunskap i lärandesituationen hamnar jag i konflikt med läraren och kanske också med mig själv. Jag börjar misstro lärarens intentioner och i värsta fall min egen förmåga, blir rädd och osäker där jag tidigare känt mig säker och beredd på det prov som ska resultera i ett körkort.
Detta skrev jag i boken Vägen till skriftliga omdömen 2009. Jag problematiserar kring summativa och formativa bedömningar.
Jag tänker att man kan göra prov i olika takt i skolan. I ett större samspel med eleverna och när de själva upplever att de närmar sig kunskaperna de behöver. Jag har aldrig haft prov där alla gör gemensamt annat än under de nationella proven. Jag har heller aldrig haft samma frågeställningar. Man kan konstruera prov ihop med eleverna och man kan skapa prov med olika ingångar. Det viktiga är att man funderar över hur eleverna förstår frågorna och att de gör det. Om detta skriver jag också.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
