Igår råkade jag gå förbi några ord – fackspråket inom landstinget – som jag förstod som en slags konferens kring en möjlig enhetlig tanke kring språkbruk och begrepp inom landstinget, ungefär som om man skulle enas om ett fackspråk och komma tillrätta med språkbruket. Jag stod länge och grubblade.
Vi lärare, vi pedagoger och rektorer som har till uppdrag att språkutveckla och ansvara, modella för språket och dess utveckling hos varje elev. Vi alla i skolan som inte talar om skola på ett värdigt sätt alls, utan uttrycker oss ofta slarvigt i dokument som omsluter eleverna, vi känner mer subjektiv än vi använder oss av det språk vi kan använda oss av – det som förklarar ämne och pedagogik.
Jag brukar tänka att det nationella språket för hur vi kan tala och förklara skola också finns i styrdokumenten. Att vi kan förklara saker och ting i gemenskap med styrdokumenten. Att orden ges oss där att använda oss av. Och genom detta språkbruk så kan vi kanske finna gemenskap inom yrket och omsluta eleverna i pedagogiken.
Men jag vill också hävda att vi har ett mycket stort ansvar att genom språket också nå de vi ska nå, alltså ständigt översätta språk för elever och föräldrar. Men inom den pedagogiska diskussionen använda ord som beskriver den.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
