Ord till Johanna är en fantastisk liten diktsamling från en mamma till sin dotter. Den har följt mig genom många år och ligger alltid tillgänglig i min absoluta närhet. Jag ringde Margareta Ekström om just den här dikten och fick ett bejakande skratt till gensvar: Ja, du får använda den!
Här är dikten jag tycker vi ska hedra lärandet med:
Det här landet är en grön profil
och det här är en flicka med en bricka.
Det här lilla landet har tappat skon
och det här med alla sin sjöar
liknar en skiva schweizerost.
Men när du är där:
gruskorn, gräsblad, insektsurr.
Mänskors gränslösa skratt och gråt.
Någon ropar dig till sig.
Andra förstår inte vem du är.
Den här visaren pekar på nio.
Den här klockan slår tolv.
Från tornet spelas en psalm.
I telefonluren säger en röst:
arton, noll och nollnoll.
Nio är en filmjölksskål
på morgonens blanka vaxduk.
Tolv är alla ansiktena
kring lucnbordet.
När klockspelet ljuder
går vi på promenad du och jag.
Utan att lyssna på fröken Ur
söker kråkorna nattkvist
och avgaserna lägger sitt raster
över stadens solnedgång.
Det här är ett j som i jag
eller ett J som i Johanna.
Jag är för alla, Johanna för några.
Bokstäverna är bitar i puzzlet:
bilder kan träda fram,
roliga och hemska.
Minnen kan bevaras,
framtiden lockas att visa sig
som när du tittar ut ur ett lakan
och längre är ett spöke
utan flickan Johanna.
Med ögonen i boken
är du ute i hela världen,
är du inne i grannens själ
och löser din egen gåta.
Men med bara en bok handen
fryser du
som bokstäverna fryser
i sin olästa ensamhet.
Klockan, kartan, bokstaven
är kniv, sked och gaffel.
Men du kan alltid äta med fingrarna!
Margareta Ekström; Ord till Johanna, 1973
LEKTIONSFÖRSLAG – Använd en rad om A som för alla, men Anne-Marie för några få. Eller textraden BOKSTÄVERNA FRYSER I SIN OLÄSTA ENSAMHET. Den sista har jag gjort många, många undervisningar om.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
