Jag åkte fyrans buss genom Stockholms stad och vid en hållplats klev en hel klass studenter på, det var deras triumfresa efter år av skolgång och nu blomstrade framtiden i deras ögon, för stunden lyste de. De var glada. Jag tänkte att de signalerade sina studentmössors lycka och visade omvärlden att de har gått i skola. En slags stolthet vilade över alltsammans. Jag upptäckte att jag log mot varje student jag mötte. Och faktiskt kunde jag också känna kollektiv stolthet som lärare när de trängdes bland oss andra resenärer. Stolthet över vad?
Kanske har dessa unga studenter själva infört sin studentexamen slår det mig nu. Den finns redan i någon outtalad form. Och jag vet att någon eller flera står där med sin mössa på utan att riktigt klarat alla kurser och dessa funderar också redan där på bussen om de kan bära sin mössa.
Om de kan det är inte deras ansvar tänker jag då, utan att skolsystemet sätter mössan på sina studenter, och att de samtliga ska lyckas under hela sin skolgång att få den. Oavsett hur vi politiskt tänker så gör eleverna sin studentmössa till en viktig sak. De firar att de har gått ur i skolan inte vad skolan givit dem eller betytt för deras lärande utveckling. Studentexamen finns alltså redan men utan riktigt innehåll.
Det betyder för mig att skolan har ett mycket viktigt ansvar att ge eleverna ständig förståelse för sitt lärande, den ska eleven äga, och läraren förstå och följa. Då blir inte studentmössan ett utropstecken om framgång för bara den enskilda eleven utan också för hela systemet svensk skola.
Och då kan tanterna på bussen klappa den långe studenten på axeln och säga – Jag är stolt över dig! och den lilla ungen som sitter på bussätet få en levande modell av något som är framtida och som är värdefullt. Mössan är en mössa för skolan!
Sjung om studentens lyckliga dar skrålar det från bilflak genom Stockholm. Ja, studenterna har all rätt till sin nutida lycka. Den borde finnas i alla som är och står där på flaket. Det gör den inte. De som har misslyckats står också där med mössan på och känner hur det kryper av en slags obeskrivlig lögn i alltsammans: Jag tillhör inte de som lyckats men jag har gått ut ur skolan! Men med vad?
Det är en skam att inte lyckas men frågan är vem som ska bära det misslyckandet?
**********
Jag hänvisar vidare till DN och Helena von Schantz debattartikel som tar upp denna fråga om den moderna studentexamen som jag finner intressant och som fick mig att tänka på det eleverna redan gör.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Problemet är bara att studetexamen inte funnits sedan 1968 när Palme avskaffade den. Och 70-talet smög man med att man gått ut gymnasiet.
Det är först med Gy11 som sjösätts i höst som vi får tillbaka studentexamen 2014.
Plura på ett Prusiluskanhumör.
Jag har hört uttrycket att förr tog man studenten nu får man den.
Vilket fint och kärleksfullt inlägg Anne-Marie. Och tack för länken till min artikel. Jag håller dock inte med att det är en skam att misslyckas. Misslyckas man är det inte värre än att man försöker igen tills man lyckas. Kan man inte lyckas har man i alla fall gjort sitt bästa. Tvärtom tror jag att vi måste bli mycket bättre på att lära våra barn konsten att misslyckas för att de också ska kunna lyckas.
Jag är inte för att eleverna skäms för sina resultat eller att ha misslyckats då de går i själva skolan. Då ska skolan motverka allt vad detta innebär och faktiskt själva arbeta för att ta ansvaret. Men om man får stå där med sitt resultat efter att skolan stängt dörren och inte längre kan göra något åt dem tror jag att skammen kan kännas och upplevas och sätta stora spår och hinder, men en del som tar sin möjlighet via andra skolsystem, pluggar på nätet och ger sig inte förrän det mål man upplevts sig ha och få en aning senare än då skolan erbjöd utbildning och därmed får sina kunskaper och därmed kan söka sig vidare i skolsystem.
Jag tror vi måste bryta den onda cirkeln av att elever ska behöva skämmas över ett misslyckande. De ska förstås skämmas när de inte har givit sig själv den rätta chansen att lyckas men rätten att misslyckas är en viktig del i att kunna få lyckas så där alldeles extra mycket.
Rädslan för att uppskatta de som lyckas är verkligen ett av de stora problemen som smugit sig på den svenska skolan.