Relativa betygssystemets märkliga trygghet

Vid en diskussion idag kom vi att tala om omdömen och betyg. Vi mindes själva våra betyg och vad de har kommit att betyda för oss. Jag är betygsatt i förhållande till alla andra i min klass och kanske också i förhållande till alla andra elever i skolan, vad vet jag? Det kallades i allafall för det relativa betygssystemet.

Jag har aldrig någonsin varit vän av detta märkliga system där kunskaperna inte relateras till något gemensamt yttre utan till relationen till klasskamraterna. Men jag har också alltid tyckt mycket illa om betyget IG – alltså icke godkänd som finns i det rådande betygssystemet.

Jag minns en del klasskamrater från min skoltid och avslutningar som fick sina 1,9 i genomsnitt och faktiskt kände en viss stolthet över sitt relativa betyg:

– Jag hade ju 1,4 förra terminen – jag har höjt – skitkul!

Och jag tänker på ordet ”relativ” och dess betydelse, en viss tydlighet; ”som står i visst förhållande till given storhet och jämförs i förhållande till någon skala”. I det relativa betygssystemet var trean storheten och utgjorde en markering för att vara sämre än och att vara bättre än. Genomsnittet var det största.

Idag finns IG i det nuvarande betygssystemet. Det är ett märkligt betyg att relatera och orientera sig i och till. Det finns nästan ingen rörelse i betyget IG.

Frågan är om det är eleven som ska bära detta misslyckande eller om det är skolan som ska bära det?

 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Hinder för lärande, Kommunikationen, Redskapen, Skolrättigheter, Styrdokumenten och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Relativa betygssystemets märkliga trygghet

  1. Morrica skriver:

    Det är nog lite olika från fall till fall, men är det ett misslyckande att vara på rätt väg men ännu inte nått fram till målet? Jag är kanske lite Folkhögskolevriden i mitt sätt att se saken, eftersom jag ibland kan ha underlag att sätta ett tämligen gott omdöme på en elev som inte uppnått behörighet, om det är så att denne ändå uppvisat god studieförmåga. Börjar man sitt Marathonlopp i en annan stad längre från målet än alla andra är det inte säkert man hinner fram till mållinjen, men man kan ha sprungit ruskigt bra ändå.

    Betygens funktion är ju inte att tala om hur väl man sprungit, utan bara vilken milstolpe man tagit sig förbi på utsatt tid. Det är allt. Ett IG kan vara ett misslyckande, för skolan, för eleven, för samhället eller för läraren, men det är ingen livstidsdom. Det går fler lopp.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Hej Morrica, jag måste vända och fundera. Med väl underbyggda och följeslagande bedömningar behövs inte heller betygen. Då kan man genom sin skolgång ha lärare som svarar på elevens förhållande till mål, och eleven själv som bidrar till utvärderingarna, för att i sista årskurs få det slutliga omdömet – ett slags betyg.

    Jag vill att eleven får sitt lärande – och måste de få kvitton så ska de inte få dem utan sin egen medverkan. Som alltid gillar jag diskussionen med dig. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.