Att ta barns stora frågor på stort pedagogiskt allvar är av största vikt. Istället för att förringa dem borde frågorna kontinuerligt skrivas ned, dokumenteras och bejakas. Det kan vara ett första led. Att förvalta den lärande frågan måste betyda att förstå att gå i dialog med barnets undran. Och kan vi vuxna inte svaret kan vi åtminstone på allvar dela frågan. Jag har sagt att frågvisa barn utbildar sig – och givetvis måste det betyda att dialogen med den som ställer frågan och den som får den möts.
Det ska vara uppochnedvända världen i skolan. Eleverna ska ställa sig undrande och frågande och läraren ska verka för svaren. Då handlar det inte om att besvara utan följa frågans möjlighet. Jag skrev om detta i Vägen till Skriftliga omdömen och fördjupar mig ytterligare i denna tanke i den kommande boken Nu ler Vygotskij.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tack för flera skolinspirerande inlägg! Dörröppnare för fortsatta tankar, trådar att nysta vidare på, givande länkar att följa och sann skolglädje.
Vilken grund för livet när frågvisa barn får näring så att frågvisheten/intresset/engagemanget och lusten att lära växer. Läraren har ett viktigt och har ett ansvarsfullt yrke som påverkar nuet och framtiden!
Javisst! Men lärare behöver också lämna sin egen agenda för att möta frågorna. Ibland så sker inte det mötet. Och elevernas frågor kan vara större än lärarens. A-M
Men det kräver trygghet och mod att släppa kontrollen. Själv funderar jag mycket kring just kontroll, arbetsro=tyst i klassrummet, planerade arbetsuppgifter där det är synligt att något blivit gjort och lärarens trygghet att fånga upp de tankar som dyker upp.
Trygghet i styrdokumenten ger också trygghet att bryta traditioner. Lgr 11 har tagits emot med nyfikenhet och glädje, här finns grogrund för skolutveckling.
Javisst. Den tryggheten kan vi hjälpas åt att finna – kanske styrdokumenten kan ge oss vägar. Gemenskapen med dem ger och den möjligheten. Skolutveckla! A-M