Av alla de skolor jag besökt utomlands slår det mig att man mycket sällan, dvs nästan aldrig kräver tystnad. I Sverige begär vi tystnad in absurdum. Tystnad ska egentligen inte behöva krävas då den ska uppstå därför att det finns något att vara tyst kring.
Eleverna i andra länder, i de skolor jag besökt, vet att de får tala och berätta – och att de ska lyssna ibland. Det är ett av de sätt en lärare kan veta att eleven är just aktiv och delaktig. Om vi förbjuder eleverna att påpeka, påtala, uttala, tänka och tycka kring det undervisningen handlar om så sätter vi också stopp för det undervisningen ska utveckla, nämligen aktivitet och intresse.
I Sverige är det tysta klassrummet något eftersträvansvärt. Den lärare som får tyst på sina elever har lyckats och är en lyckad lärare. Jag tror detta sitter så djupt i oss lärare trots att vi inte vill erkänna det. Det är något med tysta klassrum som vi värderar så högt.
Fram för lite mummel och samtal, lite diskussioner och spontana yttringar kring det vi arbetar med. Om vi kräver tystnad i klassrummen lär vi eleverna att tala om annat än det lektionerna handlar om. Vilket elever ofta gör. Vi har ju förbjudit dem att tala om det som sker i klassrummet. På något märkligt sätt motarbetar vi våra undervisningar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Härliga ord att läsa. Har i hela mitt långa lärarliv känt att jag inte haft tystnad i mitt klassrum. Att jag många gånger känt mig orolig och rastlös, de gånger som det blivit för tyst. De gånger har tystnaden haft sitt värde och frklaring, alla har varit fördjupade i enskilt arbete, ja, rent uppslukade. Men den härligaste klassrumsupplevelsekänslan, det är ju när det är full aktivitet, diskussioner och rörelse.
Vad är det för rädsla som griper tag om våra lärarhjärtan, så att vi behöver tystnaden?Är det någon slags rädsla för att rektorn, grannklassen eller andra lärare ska tycka illa vara när eleverna blir riktigt entusiastiska och högljudda? Har vi fått omöjliga uppdrag där vi inte orkar med att ge alla elever riktiga arbetsro så att vi istället vill ge dem lugn och tystnad?
Vågar vi inte erkänna misslyckanden så att vi vill ha tystnaden som kamouflage för att lärandet är otillräckligt?
Mycket att fundera över? Tack Jan. Jag tror det finns osynliga kriterier för vad som är ett gott klassrum. Jag ska skriva om det i ett inlägg – de osynliga kriterierna! Må väldans gott, A-M
Känner (tyvärr) igen tankarna. När jag funderar kring detta så har jag landat i att det kan handla om kontrollbehov. Inte tyst = tappad kontroll och risk att det blir för hög ljudnivå.
Jag tror på fler samtal om och mod att pröva andra arbetsformer, mod att pröva för att lyckas eller misslyckas för att utvärdera och pröva på nytt. Kanske viktigast av allt – mod att samtala om lyckade och misslyckade lektioner.
Men jag har gott hopp! Samtal om vad och hur arbetet i klassrummet kan ske ger självkänsla och mod att släppa taget.