Färdmedel 2009
Jag har ingen bil. Det är jag glad för. Jag har blivit en kommunalt resande person. Bilen tog bara plats, pös ut ett och annat, och gjorde att jag läste mindre. Jag har varit utan bil större delen av mitt liv. I procent räknat har jag haft bil 6% av mitt liv. Så jag vet att jag inte behöver. Nu står jag vid kartorna och ser hur långt jag kan komma kommunalt. Jag ser de röda prickarna som bussar och inser att det är ett ganska utbyggt nät.
Det är klimat överallt. Klimathotet är vi ansvariga för. Jag har förändrats över tid – men jag ser också att förändringen hos mig själv inte alls är skyndsam – människan är ett vanedjur. Men jag har släckt ned hemma, äter väldigt lite kött, sopsorterar, åker kommunalt och tänker till innan jag handlar mat som kommer väldigt långt bortifrån. Men jag inser att det är på tok för lite. Jag har också börjat fundera över varför man producerar så mycket saker som ingen behöver och att allt jag tar i tillhör ett slags kretslopp. Helt krasst är allt summan av jordklotet och återgår i någon form till jorden. Vad tror vi människor om oss själva? Att vi är herrar och damer över alltsammans? Vilken synvända krävs det av oss att ändra ett sådant förhållningssätt?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
VAd modigt att du blivit en kommunalt resande person. Nu tänker jag inte på miljön, även om den är A och O, utan att du vågar, du som går vilse med jämna mellanrum. Nya vägar och nya möten står nu och bankar på din dörr då du kanske irrar bort dig en smula – vad spännande =).
Tack Öpedagogen. Jag är inte särskilt modig. Jag är nödvändigt inställd. Och visst – jag går ständigt vilse på gator – men å andra sidan får jag se nytt. Så tänker jag och ofta så skrattar jag åt min oförmåga. A-M
Hejsan: Så bra att du skriver om människan, jorden och hoten mot vår egen och allt biologiskt livs långsiktiga existens eller överlevnad.
Det måste nog ändå börja med barnen, tidigt i skolan – att vi måste leva på jordens villkor, på dess tillgångar, inte överskrida dem.
Och förstås! Ekosofi – insikten om att det inte är jorden som tillhör människan utan vi som tillhör jorden.
Kanske lite som i de amerikanska presidentvalskampanjerna, fast omformulerat: fråga inte vad jorden kan göra för dig utan vad du kan göra för jorden.
Men visst är det fel prioriteringar mest hela tiden – och däremellan retorik, utredningar, positioneringar och handlingsförlamning. Hängivna miljöapostlar är en gudadryck – en klunk Klum, en Schlaug, Edman Wijkman, Edberg, Sjödin, Wetterstrand men det räcker inte.
Dagens politiska system gör våra folkvalda ”försiktiga” (bekväma, rädda?). De gör ingenting om inte VI, vi på gräsrotsnivå gör någonting; trycker på, vågar vara ”besvärliga”. Bildar opinioner, engagerar.
Men först ett personligt val – att aktivt välja att göra skillnad. Det känns som ett värderingsskifte är i antågande: Nya visioner. Upplysta medvetanden. Ny livsstil. Ny världsbild.
Schlaug på radion i morse menade att det krävs två ben för att klara klimatfrågan: Ny Teknik och Ny Etik.
Det förstnämnda möjligt. Det sistnämnda mycket svårare – för det är lättare att tala om ansvar, än att ta det.
Oj, tänkvärda ord i etern, tänkte jag.
Det är på individnivå.
Det är inne i varje enskild människa
något avgörande måste hända.
Och.
Måtte vi komma en bit på väg i Köpenhamn.
I framtidens rum kommer kanske annars en
evig fråga att eka: ”Varför?”
Bästa Thord – snart öppnar jag en egen blogg till dig – du ska formulera dig på egen yta. Nu gör jag ett inlägg här på min blogg… för jag tycker dina ord är fina och den sista strofen fantastisk… A-M