Vygotskijs samtal – FÖLJANDE UPPMÄRKSAMHET – kapitel ett:
Munnen går i ett. De matematiska begreppen fullkomligt möblerar om rummet jag sitter i. ”Beräkningar” är inte samma sak som ”uträkningar”. Universum har förklaringar och svarta hål likaså. Jag förstår ingenting. Men det är inte heller viktigt. Det viktiga är att jag förstår vad som pågår i rummet. Den som lär behöver mig nu. Just när samtalet ser riktat ut mot mig, som att inkludera mig, förstår jag mer att jag behövs som en slags yttre person att möta det egna lärandet med. Jag ska inte fråga så mycket, jag ska inte störa så mycket, jag ska inte förklara mina egna kunskaper, jag ska inte ifrågasätta, jag ska inte kräva på generaliseringar, jag ska inte …
Jag ska bara närvara. Det är känsligt med lärande. Just i det som äger rum hos den lärande – det att personen är engagerad och i färd med att förstå – äger rum just då jag är där i gemenskap men inget kan göra. Så Vygotskijs samtal del 1 måste handla om modet att inte gå i dialog, inte störa, inte förstöra, inte förgöra utan bara närvara till 100 %. Följande uppmärksamhet med andra ord.
Jag ställer mig mycket undrande till när detta äger rum i skolan. När får eleverna bubbla om det de är i färd med att förstå.