Jag lyssnade till Ann Heberlein idag. Ann Heberlein läste ur sin nya bok Ett gott liv, 2011. Jag citerar ur den:
”Ann Heberlein är bipolär”, säger man. Det är jag inte alls det. Jag inte inte bipolär. Jag är förälder. Jag är lektor i etik. Jag är rastlös. Jag författare. Jag är låntagare. Jag är morgonpigg. Jag är kylig. Jag är gift. Jag är bilägare. Jag är lundabo. Jag är glad. Jag är arbetarklass. Jag är prästfru. Jag är anställd vid Lunds universitet. Jag är medelålders. Jag är pollenallergiker. Jag är konsument. Jag är medelklass. Jag är kaffedrickare. Jag är blåögd. Jag är gränslös. Jag är skribent i DN och i Sydsvenskan. Jag är lättirriterad. Jag är plikttrogen. Jag är egenföretagare. Jag är miljömedveten. Jag är medlem i Burlövs ryttarförening. Jag är kristen. Jag är höginkomsstagare. Jag är klassresenär. Jag är hundägare, kattägare, papegojeägare. Jag är 165.5 cm lång. Jag är disciplinerad. Jag är liberal. Jag är kolumnist i Kyrkans Tidning och Amos. Jag är slösaktig. Jag är aggressiv. Jag är syster. Jag är blek. Jag är våldtagen. Jag är bilist och cyklist och ryttare. Jag är fåfäng. Jag är handledare. Jag är ångestfylld. Jag är faster. Jag är generös. Jag är mörkrädd. Jag är dotter. Jag är blond. Jag är examinator. Jag är föraktfull. Jag är husägare. Jag är forskare. Jag är fräkning. Jag är föreläsare. Jag är köttätare. Jag är pedant. Jag är hyresgäst. Jag är elka. Jag är disputerad. Jag är självupptagen. Jag är temperamentsfull. Jag är misstänksam. Jag är från Skåne. Jag är lärare. Jag är lycklig. Jag är svensk. Jag är kvinna.”
Jag tänker att vi inte ska tala om diagnoserna i skolan som om vi talar om eleven då. När elever har fått diagnoser är det meningen att omvärlden ska möjliggöra för eleven att vara just människa. Inte sin diagnos!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
