Det finns en Tranströmersida på Twitter. Låt oss tänka Tranströmer på 140 ord. Det är fullt möjligt att läsa Tomas Tranströmers diktstrofer med 140 ord. Och så ut till mängder av följare. Jag följer. Men jag funderar på mitt möte med Tomas Tranströmer. Det är av mer privat art. Jag kryper liksom intill, med boken i handen, smyger upp sidorna och jag läser där jag läser. Så möter författarens dikt min verklighet. Och jag ser mina betydelsefulla rader bli eterpoesi. Jag har inget emot det. Men jag är inte säker på att jag själv skulle ha funnit Tomas Tranströmers dikt på det viset. Jag tror jag behöver boken, min ensamhet, mina läsande tankar, min kropps funderingar, mitt tänkande kärl, mitt lekutrymme, tankarna, minnena och mina erfarenheter. I somliga dikter har jag lagt in servetter – ifall jag skulle gråta en aning. Jag är nog en alldeles för nära boken som dikterna finns i.
Här är jag. Hej HOPP!
