Liknelser i talesätt – små sanningar

Jag läser gärna gamla talesätt. Pelle Holm är min favorit. Jag har min gamla bok från 1965. Det har varit med länge. Jag roar mig med att tänka annorlunda kring det givna. Låt oss se vad som sägs under liknelser:

”Om man säger till två människor att de liknar varandra, så blir de förnärmade båda två.” 

Och jag tänker – varje gång någon säger så – att man är lik någon så värjer man sig som en mask på en krok, speciellt om någon påstår att man är lik sin mamma eller pappa. För man ser liksom både det goda och det man inte vill likna. Mest det man inte vill likna. Dåliga vanor som sprungit med i generationer. Miner som syns då man äter något som man inte tycker om och någon mamma eller morbror gör exakt samma min. Det ärvda som man bara får med sig utan att tänka på det.

Men någonstans därinne blir man också glad, för att man tillhör och att tillhörandet syns i de handlingar man gör och det leende man ger. Men vi är nog sådana individualister att vi inte vill likna någon alls. Om det är så att man vill vara sig själv nog kan det vara gott att veta att det finns tröst i det gamla talesättet:

”Den är en gäck som rosar sig själv och en galning som lastar sig själv”

Källa: Pelle Holm; Ordspråk och talesätt, 1965

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Litteratur och läsning, Ordförrådet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.