Ellen Key är en av dem jag pedagogiskt luftar mina skoltankar mot. Ja, också Janusz Korzcak, John Dewey och Lev Vygotskij. Jag läser också Jean Piaget, Sigmund Freud, Skinner och Bolwby. Jag läser Tomas Tranströmer, Ronny Ambjörnsson och Sven-Eric Liedman och Per Wallrot. Jag kan göra listan lång, lång, lång.
Och jag har läst, kommer att läsa och återvända. Så är det med de pedagogiska frågorna. De blir aldrig någonsin besvarade. Man måste tänka. Tankefrihet, tankeutrymme och tankelek är en slags frihet. Jag läser Donald Winnicot för att förstå och göra pedagogik av. Men Ellen Key …
Ellen Key har jag relaterat mycket till. Hon skrev den viktiga boken Barnets Århundrade och den har jag läst om och om igen. Återkommit till. Jag har också haft en stor upplevelseläsning då jag läste ”Mitt förnamn är Ronny” av Ronny Ambjörnsson. Den handlar om bildningsresan, alltså den då möjliga, i ett samhälle som tillät resor av detta slag. Idag är det kallare. Trots att man talar om livslångt lärande. Det livslånga lärandet kan omöjligt förstås som livslångt för alla eftersom den kräver att man lyckas med skolan under den tid den är lagstadgad. Det gör inte alla elever. Jag tänker att vägarna måste hållas öppna och fria också för dem som senare i livet vill utbilda sig vidare, ta igen förlorade skolår, börja sin egna och självständiga bildningsresa. Nätet kommer att erbjuda utbildningsplats tack och lov. Det ger lite ljus i mitt mörkerseende.
Då Ronny Ambjörnsson skriver om Ellen Key i dagens DN läser jag noggrant. Jag har läst det Ellen Key funderade över då hon skrev om själamorden i skolorna. För 100 år sedan var det. Vi är fortfarande där. Trots att det i läroplanen står att skolan ska vara generös och att identiteten ska beaktas, förstås och att eleverna ska uppleva ”växandets glädje” så är den läroplanstexten alldeles för sällan läst och alldeles för sällan en verklighet för eleverna. När diskuterar vi ”växandets glädje” i skolan? Vad betyder dessa ord för skolan? Eleven? Läraren? Vad gör det med hets, stress och synen på eleven som mottagare av kursplanernas innehåll?
Kunskapen är det om blir kvar efter utbildningen. Den där känslan av ”vibrerande känslor och tankeförbindelser” (Ellen Key).
Ja, var är denna känsla? Jag tänker också på hur Donald Winnicot talar om lekområde. Det är ett psykologiskt begrepp som jag har använt för att förstå hur elever behöver tänka och relatera och ges utrymme och tid att tänka. Det utrymme som ger en upplevelse av frihet. Av lärande.
Som jag ser det handlar det om att i första led befria lärarna. De behöver den frihet som finns i yrket. Den frihet som jag trodde vi skulle få genom att förvalta läroplanens stora hur och kursplanernas vad och varför. Det är lärarnas möjlighet att göra en läroplan som kan bli elevernas. Vi måste få in pedagogisk luft i styrdokumenten. Det är vi skyldiga läraryrket och det är vi ansvariga för att eleverna får uppleva. Skolan är en samhällsfråga. Eleverna är där och får sina liv påverkade varje dag. Detta spann gör att vi måste tänka, reflektera och agera. Vi är lärare precis i närheten av barns liv. Vi ska tänka från den plats vi verkar. Förklara, försvara, föra vidare. Jag tror innerligt på skolan som ser till sin verksamhet. Till eleverna!
Detta inlägg blir kanske lite rörigt, jag tillåter mig att kasta ut mina tankar så här. Jag tänker i relation till Ronny Ambjörnssons artikel om Ellen Key. I min bok ”Nu ler Vygotskij” skriver jag mycket också om Ellen Key. Jag tror för övrigt inte att hon skulle le alls om hon var med i debatten idag. Vi kan läsa hennes skol- och uppfostrartankar med hög stämma så hörs hon fortfarande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
