Jag hade en tid då jag älskade rysk litteratur. Ja, det var under en tid då det var inne att visa upp vad man läste. Jag visade upp vad jag läste till en början men så till slut vann boken slaget och jag var helt inne i boken, bortförd, hänförd och förförd. Jag erkänner det. Jag slukade plötsligt allt. Jag är glad att man skulle vara inne i vad att läsa, i våra kretsar var det så. Hur hade det annars gått. Ja, jag letade i boklådor efter vackra ryska böcker:
Och jag knyckte min mammas böcker. Hon gillade också rysk litteratur. Men vi talade aldrig med varandra om det. Jag tog Gogols Petersburgsnoveller av henne.
Och jag läste den med en iver. Jag älskade språket. Jag älskade det. Och jag älskade själva förlagan till Gogols ”Kappan”. Det är det där blodiga allvaret. Det är något med det.
Så jag läste ”Kappan” om och om igen. Det sägs att rysk litteratur kommer ur Gogols kappa och jag tog det ordagrant. Jag klev in i den. Så klädde berättelsen mig. Och orden blev en stund mina alldeles egna.
Och så dessa rader om ämbetsverken:
Och här är lite källkritik. Också underbart att få dela med sig av. Tack ni som gav mig läsupplevelsen en gång. Jag är glad att det var på modet att läsa ryskt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
