Jag har alltid varit kreativ. Då jag var liten kunde jag inte bara städa. Min mamma berättade att hon frågade vad jag gjorde då jag städade. Jag svarade att jag skapade. Riktigt vad som ägde rum då visste jag inte. Men att hela min tankeverksamhet var påkopplad och leken därtill gjorde något med mig.
– Du är så kreativ, säger en del till mig. Jag hör hur ”krånglig” jag blir. Jag måste hejda mig från att vända och vrida på saker och ting då. Jag känner att jag blir inlåst och måste sluta tänka. Jag kan inte det. Och det blir ibland besvärligt för mig och för andra. I skolan var jag sådan – måste fråga för att någon idé dök upp med källa ur det som läraren sa. Jag kunde aldrig någonsin rita som läraren ville, och mina teckningar blev olika alla andras så de hängdes inte ens upp. Det var som om det var något fel på mig.
Det var först då jag läste på Universitetet som jag fann att jag fick vara källa också. Att det jag tänkte var viktigt, och att jag fick relatera till någon annan källa för att ta fart, sätta idéerna i lekfull aktion. Det var under en tentamen i historia som jag insåg vad min kreativitet kunde göra med mig. Jag sov på den svåra frågan. Sov och min hjärna kunde lägga ihop saker och ting som den ville. En natt vaknade jag och hade hittat svaret på den fråga vi hade till uppgift att skriva om. Och jag kastade mig över papper och penna och skrev så det gick härliga till. Jag lämnade in och fick gensvar nästan omedelbart. Det handlade om kreativitet. Att tänka i egna banor. Men för att göra det måste man få ett sammanhang, måste få delta, och få kluringar som inte har givna svar.
Jag minns att jag upplevde lättnad i att inte behöva återge utan snarare återföra underlaget, stoffet, i en slags ny form, den som hade tagit mitt tänkande i kraft och givit mig nya tankar och kreativa kopplingar. Jag upplevde en slags eufori den gången. Och den har jag sökt bejaka och bevara hos mig själv sedan dess. Det var första gången jag upplevde mina kreativa besvärligheter som en tillgång.
Och som den jag är så går jag aldrig någonsin vägen rakt fram, jag hoppar i diken, snubblar på saker och ting, stannar upp för att tänka och förstå, vänder på stenar för att se hur de ser ut från alla möjliga håll och jag kan inte städa utan att skapa.
Jag älskar att tänka.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Känner igen det där. Ibland så överstissigt fokuserad på något undervisandeför att plötsligt släppa allt och vända blicken mot en vacker fjäril. Helt plötsligt förvandlas skådeplatsen och jag bjuder in barnen i min impuls. Ibland blir det så rätt och andra gånger blir det så fel.
Det fina kanske är att du förstår att eleverna kan göra lika. Se något. Jag brukar i mina undervisningar ge eleverna möjlighet att tänka. Det tror jag är en viktig aspekt av kreativitet.
Vilket härligt och generöst inlägg, Anne-Marie. Tack! 🙂 Bara för några timmar sedan pratade jag med mina elever om att våra hjärnor är som hemliga trädgårdar vi måste utforska, lära känna, odla och lära oss att trivas i. Om man i skolan försöker stöpa alla i samma mall går vi miste om så mycket värdefullt.
Tack Helena, jag blir glad över dina ord. A-M