Uppdrag: Att vara där man är!

Det är mörker då vi läser siffrorna; att 20% av eleverna inte får möjligheterna att lyckas med det mest elementära i ett demokratiskt samhälle – att lära sig läsa, skriva och räkna. Mörkertalet ska förstås lysa starkt. Det ska absolut åtgärdas och dessa elever ska omslutas med utmaningar och delaktighet. Hårt och skoningslöst ska sifforna lysa över oss alla. Elever som går i skolan ska få lära sig att läsa, få lära sig att lära, få lära sig att delta, få redskap att förstå, få räkna in sig i samhället, få ord på vägen, få 100% av möjligheterna.

Och skolorna som lyckas och de som inte lyckas, ja hela denna artikels innehåll. Skolvärlden antingen eller. Å ena sidan är skolan så god då den fungerar och eleverna är med på banan och lärarna strålar av självförtroende och vilja. Å ena sidan är skolan så illa där eleverna syns omotiverade och lärarna har kroknat då de upplever att de förlorat sitt yrke på vägen från läroplan till läroplan, från stat till kommun, från teori till teori.

Mitt hopp om läraryrket har jag hämtat jag från andra länder. Inte för att de inte finns förebilder i Sverige, utan för att jag fann det fokus jag längtade efter – den att tala om det inre arbetet i skolan.

Jag är fylld av andra skoltankar från andra skolsystem, ja från Nya Zeeland, från någon skola Amerika och skolbesök i en skola eller två i Afrika och hos våra grannar i Norge. Och jag saknar den där raka ryggen i lärarkåren som jag funnit i andra länder. Där läraren är så medveten om samspelet med hela skolan och alla elevers lärande. Att fokuset är undervisning och hur den ska bedrivas. Svenska lärare ska definitivt utveckla ryggradar som förmår och kan bära ansvaret om eleverna i skolan. Den byggs upp genom tilltro.

Jag längtar efter den finska rösten som säger att vi litar på er lärare. Vi tror er om uppdraget. Att det vilar i lärarens profession. Jag vill låna in de finska rösterna till varje lärare här i vårt land. Det är nog med hackande, svartmålande och bristblickande på oss lärare.

Den afrikanske läraren som vet sitt värde i guld och tänker lysa för eleverna finns givetvis i Sverige. Många svenska lärare gör ämnen åtkomliga, intressanta och roliga och eleverna mår bra. Den japanska läraren som säger att jag måste långsamt och medvetet utveckla barnens språk finns också i den svenska skolan med lärare som språkutvecklar och tar sin betydelse för eleverna på mycket stort allvar. Den nya Zeeländska rektorn som dagligen talar om lärarnas lärande betydelse med sina lärare önskar jag att jag fick möta oftare i våra skolsystem.

Mina egna skolvisioner hämtar jag från lärare jag mött i andra länder. I det svenska skolsystemet ser jag oändligt många lärare som gör sina arbeten i klassrum som inte delas av någon annan än just denna lärare och lärarens elever. Det gemensamma blir aldrig riktigt gemensamt i skolan, jag tycker personligen att det handlar om att bygga upp en organisation för lärande – alltså den som bär lärandet – och genom denna stöttar lärarnas professioner att utöva innehåll tillsammans med eleverna.

Lärarutvecklingens styrka ska utvecklas i dagliga samtal och med ett tydligt gemensamt fokus. Lärare ska inte bli en kår som söker svara upp mot alla de krav som ställs mot dem, lärare ska också kunna ställa krav på respekt för att utveckling är påbörjad och måste byggas av kreativitet och yrkesglädje. Vi är bland barn och unga. Det är det största uppdraget vi har, att vara där barn är. Vi ska bidra till något meningsfullt och det hos varje elev. Vi behöver tilltro som gör att vi kan få utveckla undervisarfrihet och kreativitet i styrdokumenten.

Vi ska våga. Vi måste få känsla av att vi får, vi ska pröva och vi måste våga utveckla metoder som gör att vi får eleverna med oss. Vad är annars en skola?

Jag hoppas på möjligheterna! Jag hoppas på en lärarkultur som tillsammans bygger upp skolans inre arbete och vågar ta till orda för att visa vad som görs och hur man tänker. Elevernas röster ska också höras. De har skolplikt, den enda plikt vi har kvar i Sverige. De är tvungna att gå i skolan. Och där eleverna är där är också vi lärare. Vi står där närmast eleverna, alltid där! Därför blir vårt uppdrag också dagligt och kräver närvaro.

Tomas Tranströmer får avsluta mina ord:

Uppdrag! Att vara där man är!