– Pedagogiken har ingen stark röst, sa någon. Det är skolans problem. Andra styr skolan, medicinen t. ex. Rädslan styr också skolan.
Så sa någon. Och jag lyssnade. Jag måste fundera över det här. Kanske är det sant. Att pedagogiken inte har någon stark röst. Pedagogik för mig är att tänka nytt, tänka utanför varenda låda för att hitta vägar, förstå mer, utveckla i relation till lärande och innehåll. Kanske är det för att läraryrket började gömma sig bakom andras tankar och åsikter, forskning och kunnande och inte vågade ge ett pedagogiskt perspektiv, dvs, hur lärandet utvecklas och kan utvecklas genom olika pedagogiska insatser. Kanske är det för att vi inte utvecklar en relation till teorierna och inte för pedagogiska samtal värda namnet. Lärare är närmast eleverna. Vi kan utveckla ett kollektivt kunnande och stärka den pedagogiska rösten.
Det kan vi göra om vi ständigt utvecklar samtal om vad en lärare har för uppdrag, hur en lärare samtalar professionellt, hur en lärare förmedlar sin kunskapssyn, hur en lärare utvecklar lärande i klassrummet.
Rädslan då? Ja, om vi stärker den inre pedagogiska rösten, för de pedagogiska samtalen kring kunskapssyn, lärande och förhållningssätt så blir vi starka. Den där rädslan för att göra fel är stor i lärarkåren. Och om man är rädd så hukar man sig en aning. Det kan också vara så att man ska tala om rädslan, tala om att man förhåller sig till den och söker göra sig kvitt den genom att bara göra sitt bästa efter det som sägs. Det blir alldeles för lite luft i systemet, luft som behövs för att också göra nytt och vilja utveckla.
Ja, jag måste grubbla på det här.
Så är det. Den medicinsk/naturvetenskapliga synen på människan/barnet har varit och är ett stort problem. Det ihärdiga sökandet efter vad som felas hos individen är ett tecken på det. Att prov och tester tros säga sanningen om eleven ur utgångspunkten att alla följer samma mall är ett annat. Därför var det så skönt att höra Ingrid Pramlings uttalande i samband med debatten om testning av 6-åringar.
Inom området läsa-skriva är detta problem större än överallt annars. Det är psykologerna och medicinarna som är de stora profeterna inom läs- och skrivforskningen. Jag tänker att vi skulle ha sett annorlunda på läs- och skrivutveckling och läs- och skrivsvårigheter om språkforskarna hade varit de som ägnat sig åt detta och varit tongivande.
Det är förstås bra om de olika disciplinerna samverkar i forskningssammanhang, men som det nu är finns det en slagsida som inte gynnar skolan och barnen.
För att motverka denna slagsida måste lärarnas röster utgöra den motvikt som skapar motvikt. Här skulle man önska att lärarfacken kunde vara mer aktiva och organisera denna motvikt så att lärarnas röster kunde höras bättre. Att snällt underkasta sig de styrandes syn på elever, undervisning och skola leder inte till någon sund och säker utveckling som gagnar någon. Det måste finnas en samsyn och en vilja att tillsammans verka för en positiv framtidssyn på skolan. Det ankommer därför på såväl skolpolitiker som tjänstemän att lyssna och ta tillvara den samlade kunskapen och erfarenheterna hos landets pedagoger. Det är äntligen dags att lärarna gör sina röster hörda!