Artfattigdom utan skolan

Ju fler substantiv desto rikare. Men jag har glömt blommorna från årskurs ett, fast tussilago talade vi mycket om. Jag har glömt fåglarna vi målade i årskurs tre, fast jag älskade domherren och vet att det finns flera arter hackspettar. När nu våren ger oss arterna i verkligheten är det sädesärlan jag blir lycklig åt. Jag letar också efter en fjäril som lovar gott för framtiden. Den får inte vara svart enligt Tove Jansson.

Jag har sett vitsipporna och blåsipporna. Och jag blir varm inombords när jag ser några scilla, min mormors trädgårdsblommor. De gjorde henne så lycklig. Så lycklig. Och jag kan känna den lyckan när jag ser den där lilla scillan.

Men jag tänker, det är skolan som givit oss fåglarnas namn för jag hade ingen fågelexpert i mitt hem. Det är skolan som visat på blommorna och det var där jag lärde mig om hur en blommorna såg ut och när de växte. Jag lärde mig också lite om namnens tillkomst och de latinska. Jag tycker fortfarande om pica pica och ordet farfara! Det gav skolan mig.

Och även om jag har glömt en del så sitter väldigt mycket kvar. Det viktigaste är nog att jag förstår och vet att mångfald råder överallt. Och så ska det fortsätta att vara. Hej Hopp!

Det här inlägget postades i Lektioner och lektionsförslag och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.