Betyg. Att sätta betyg betyder att någon blir betygsatt. Jag ogillar uttrycket. Eleven blir betygsatt dagligen – av läraren. Läraren blir betygsatt dagligen – av eleven. Vi betygsätter varandra men det som vi egentligen ska göra är att lära av varandra.Vi elever vet inte vad som sägs om oss i personalrummet, vilket betyg vi är, eller har, om vi har brister som lärarna vet om men som vi själva inte vet om. Vi vet ingenting. Vi vet det som lärarna väljer att berätta.Efter sex år i skolan fick jag mitt ämne. Tyska. Efter tre månader läste jag en barnbok. Min lärare lät mig leka med orden, hon tog sig tid och såg till att vi var med henne. Hon sa åt oss att strunta i grammatiken och istället leka med språket. Hon hade med sig nya böcker varje vecka, lät oss göra fel utan att säga ”det där är fel”, hon sa åt oss att ljuda ordet för att försöka förstå det och att den bestämda artikeln inte var det viktigaste. Hon fick oss att förstå språket. Hon nämnde sällan betyg – och hon ogillade prov. Prov enligt henne betydde att läraren själv inte kunde se det som hände i klassrummet. Varför tyska? Det vet jag inte. Kanske för att hon visade oss språket och fyllde klassrummet med material så att språket kom ännu närmare. Jag behövde aldrig oroa mig för att bli betygsatt i grundskolan. Inte i tyska. Hon betygsatte det som pågick i klassrummet. Hon fick alla att lyckas – hon lyckades hålla sig till kursplanen men samtidigt gömma undan den. Hon gjorde lektionen och kursplanen till sin.
Jag slutade grundskolan – jag började i gymnasiet.
Jag tyckte om tyska, jag tycker fortfarande om tyska – bara inte lika mycket. Jag vill tycka om det lika mycket nu som förr. Språket har låst sig, lektionerna har låst sig. Vi leker inte med språket längre, vi gör inte språket till vårt eget längre. Vi gör det som någon säger åt oss att göra – för att det står i kursplanen.
Kursplaner, mallar, Läxor, uppsatser, prov, glosförhör, hemtentor, tester, individuella samtal, utvecklingsplaner, betyg. I slutändan är det betygen som räknas.
Jag ogillar tanken på att någon ska få betygsätta mina kunskaper, mitt intresse, mitt ämne – bara för att kursplanen säger det. Jag vet det jag kan. Jag har kunskaper som finns med på kursplanen, men jag har även kunskaper som inte finns med på kursplanen – men den räknas inte. För mig räknas den.
Helst av allt vill jag inte bli betygsatt alls. Jag vet det jag kan. Om man kan älska ett språk – då är det precis det som jag gör, och om några veckor kommer någon att få betygsätta det – i form av en bokstav.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Så bra! Och tänkvärt. Vad är det vi gör mot våra ungdomar. Det här blogginlägget ska jag försöka ha med mig i min undervisning.
Vi är fler som bär med oss ryggsäckar av skolerfarenheter av att bli bedömd i olika system i olika tider – som fortfarande brinner för sitt älskade ämne… trots allt! Tack för att du delar med dig.