Vårt ofantliga ansvar för läraryrket – mentorsknappen för lärarkandidater?

Jag har gått och funderat över det viktiga mötet där läraryrket står i fokus. Det handlar om mötet mellan läraren i praktiken och den blivande läraren vid lärarhögskolorna. Jag minns när jag var lärarkandidat. Jag minns min kritik över att utbildningen liksom inte räckte till. Ju längre tid vid lärarutbildningen desto större brist tyckte jag. Jag behövde så mycket för att bli lärare. Det tog något år eller två då jag upptäckte att lärarutbildningen givit mig många redskap, viktiga teoretiska tankegångar som jag nu i självständig praktik skulle omsätta. Jag kom att känna mig stolt över att jag fått utbildning och kom att se mitt yrke som ett yrke som aldrig någonsin kan betraktas som fullständigt. Jag tror inte att något yrke gör det. Man utbildas alltid i och inom sin yrkespraktik.
Jag tror att högskolan idag arbetar med samma problem. Att den inte räcker till. Högskolan kan inte svara för allt som en lärarkandidat behöver. Det är därför praktiken kommer till. Och praktiken är otroligt viktig. Det är också där lärarkandidaten får identifera sig som lärare, växa in i sin lärarroll, kliva ur de gamla mönstren av att vara elev och träda in i ansvaret om yrket.
Jag har erfarenheter av att utbilda lärare. Den är dock knapp. En termin kan man inte uttala sig om. Men jag kände igen mig i den där bristkänslan – och jag kände igen mig i alla de frågor som ständigt dyker upp när man funderar över sin egen skolgång och den kommande lärarrollen.
MINA EGNA FRÅGOR SOM KANDIDAT
Jag funderade mycket över föräldrakontakten, hur man gör med elever man kanske har det svårt med, hur man säger till om saker som inte har med lärandet att göra, hur man förhåller sig till kepsar och till ordningsregler, hur det är att arbeta i ett arbetslag, hur man säger till snoriga barn, hur man följer elevernas utveckling, vad som händer om man misslyckas och när man får veta det. Jag hade tusentals frågor. En del hade jag önskat att jag fick ställa utan att skämmas för dem. En del handlade om faktiska framtida möten som föräldramöten och utvecklingssamtal. Allt det där. Allt det där. Och jag ärvde rollen om att läraryrket är ensamt. Jag ska ensam sköta mitt arbete.
LÄRARENSAMHETEN – EN MYT ATT DISKUTERA OCH ÖPPNA DÖRREN FÖR DISKUSSIONEN
Den där omtalade lärarensamheten? Hur är det med den. Den kanske får bli uppslag till ett annat blogginlägg. Den behöver vi diskutera och kanske spränga hål på? Läraryrket är ensamt på ett sätt, på ett annat sätt aldrig ensamt. Eleverna finns där och samspelet med dem är pedagogikens kraft. Den ska sedan delas i kollegium i framåttänkande pedagogiska diskussioner.
NÄTMENTORER
Nåväl. Jag funderar hur vi bloggande lärare kan verka som mentorer på något sätt. Kanske vi kan lägga en mentorsknapp i våra bloggar så att vi signalerar att blivande lärare kan använda oss för att fråga, diskutera och berätta om sina teoretiska landvinningar och själva bidra till att vi verksamma lärare får ny näring och nya frågeställningar att arbeta med.
I och för sig tror jag att de allra flesta bloggande lärare vill diskutera hur vi tänker om läraryrket och vår praktik. Med en mentorknapp kan vi visa att alla frågor om lärandet är välkomna och att lärarkandidaterna kan skriva till oss mer privat och inte öppet.
MENTORSKNAPPEN TILL LÄRARBLOGGARE
Jag skissar gärna på en mentorsknapp, och en samlingssida där vi som vill vara nätmentorer kan lista oss. Jag tror på detta möte mellan lärarkandidaterna och oss lärare. Jag tror på ansvaret om läraryrket. Frågor som vi inte kan svara på ska vi inte svara på. Det är kunnandet vi ska ge och belysa frågeställningarna utifrån. Lärartycket är en del av min tanke om yrket lärare. Och där finns en rik källa av lärarröster som berättar ledigt och livligt om sin lust till lärandet, eleverna och yrket. Jag hoppas på en bok framöver. Jag lobbar för det. En billig pocketutgåva med starkt lärarinnehåll!
TWITTERDIALOGERNA EN FÖRSTA PRÖVOPLATS FÖR IDÉER
Idéer jag har måste prövas. Twitter är en utmärkt plats för prövandet. Här är några gensvar. Jag tror vi ska utveckla dialog mellan högskola och skola, lärarkandidater och lärare. Det är min vision. Inte ersätta någon utbildning, klandra den, inte heller klandra verksamheter utan verka för hur vi förändrar tillsammans. Elevernas lärande är ska vårt fokus.
HÄR ÄR NÅGRA GENSVAR
@Korlingsord mina vfu-handledare i Järfälla har alltid sagt ”Jag tänker att du ska bli min nya kollega Maria” Det är värdefullt att höra!

@Korlingsord Jag har gjort Vfu på två olika skolor där jag var sedd som stud på en och kollega på den andra! Stor skilln f självförtroendet

@Korlingsord I like!! Som blivande lärare är man rätt nervös inför allas ord om att läraryrket är ensamt. Verkar knasigt.Borde vara tvärtom!

@Korlingsord En härlig tanke för lärarkandidater, lärare, skolor och universitet/högskolor … kan bygga broar och minska avståndet!

@Korlingsord Strålande idé! Lärartycket skulle vara ett fantastiskt diskussionsmaterial på lärarhögskolorna, och kanske en väg till mentorer

Efter två är med examen som lärare vet jag att jag vill och behöver veta mer. @Korlingsord

@Korlingsord Tänk vilken resurs åt båda håll! Studenten som är nära forskning och rön. Läraren är nära elever och verklighet.

@Korlingsord Så är det absolut. Utbildningen är så teoretisk och VFU:n så praktisk. Kanske nät-mentorn kan bli länken däremellan?

@Korlingsord Tänk om man då har en nät-mentor som kan lugna denna känsla utav brist.

@Korlingsord Otroligt bra idé! Att inte lämnas ensam som lärarstudent, det tänket gillar jag!

@Korlingsord Vilken bra tanke. Lite som introduktionsåret, fast tidigare i karriären, ofarligt och mer anonymt.

den visionen tror jag skarpt på!Hade velat nätverka tsm ett gäng universitet världen över och upprättat ett worknet!
Det här inlägget postades i Kommunikationen, Lärartycket, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

4 svar på Vårt ofantliga ansvar för läraryrket – mentorsknappen för lärarkandidater?

  1. Magda skriver:

    Mentorsknapp! Ja, gärna!

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Vi är nu tre som vill vara mentorer: Du, jag och Anna Kaya. Det ser lovande ut. Jag ritar logga… kram. A-M

  3. Anna Kaya skriver:

    Mycket viktigt och intressant förslag! Självklart är jag med!

  4. Jan Lenander skriver:

    Jag tror mycket på frivilliga samarbeten och då känns frivilligt mentorskap som en briljant ide. Lärare har ofta strävat efter mer samarbete och de frivilliga samarbeten jag har med mina närmaste kollegor är ett rent överlevnadsvillkor. Det är bara frivilligt samarbete som ger den trygghet som behövs för att det ska bli bra. Dan C Lortie visar på de sociologiska faktorer kring bland annat slumpmässighet hos resultat som ger denna otrygghet. Jag tror att de utvidgade lärarkollegiet är ett sett att bryta ensamhetskänslan och otryggheten och alla initiativ till att stärka den möjligheten på ett frivilligt sätt är av godo. Tack för ytterligare ett trevligt initiativ Anne-Marie.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.