Överallt syns de. De där beskrivande skyltarna: Hur man ska göra för att göra något korrekt och riktigt. Ibland tycker jag dessa skyltar är alldeles för bedrövliga. Anslaget och välviljan är god men illustrerar vi inte det vi faktiskt gör. Jag tror inte jag har sett någon förälder låta sitt lilla barn rusa hej vilt fram och ta rulltrappan i besiktning och besittning (fick en notering om min felstavning så jag lägger till ordet, det första behåller jag som en kreativ ordlek). Då jag var liten tog jag min mammas hand då vi närmade oss rulltrapporna. Och min mamma tog min. Vi skulle åka rulltrappa.
Det är något med själv ansvaret. Som om vi inte tog det självmant och av egen vilja och tanke. Vi levde tidigare i ett ansvarssamhälle – ett slags folkhem som visade oss tillrätta och rättade in oss i led där omsorg var ett vackert skyddande ord, vi omslöts av någon annans ansvar om oss. Detta kunde ha varit bra om vi själva behöll känslan av samma ansvar. Ett barn kräver i sin egen person och för sina egna uppväxtförhållanden att vi vuxna tar ansvar men också att den som är liten får växa med ansvar. Och ansvar betyder också att pröva och undersöka – våga ta steg och utmana.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hoppas att du inte är lärare i svenska. Man tar något i BESITTNING, inte i besiktning
ta rulltrappan i besittning ska det vara.
Tack för den vänliga markeringen. Jag leker med språk. Välkommen att följa bloggen! //A-M