Skolan har ett synnerligen viktigt uppdrag och det får inte förringas!

”Jag funderar ofta på den närvaro mina barns skola kräver av oss föräldrar – vi ska följa med och knyta skridskor och följa med på simning för att klasserna är för stora för en gymnastiklärare att hinna med eller kunna bevaka själv, det arrangeras frisyrdagar och skolans dag och tidiga stängningar och det är en sjuhimlans massa saker som ska inköpas för dessa dagar och gymnastik, men mest av allt upplever jag att om mitt barn har det lite tufft med läsningen så är det mitt engagemang som finns till hjälp och ingen annans. Det finns inget utrymme i de stora klasserna för dem med mellanstora problem. Det är ok för mig. Jag är förälder och vill som du säger, och kan även (med nöd och näppe) göra det som krävs, men jag kommer från en uppväxt där det aldrig hade varit möjligt varken i tid eller pengar och vet att det inte är en självklarhet.

Det känns som en svår balans mellan att kräva föräldrastöd och stötta upp med extra resurser där det föräldrastödet inte är möjligt och svårt att peka ut områdesvis hur det ska fördelas. Skolan måste som du säger ge den bas som varje elev behöver för att kunna stå och gå själv.”

Detta svar kom till mitt tidigare blogginlägg idag. Jag kan känna mig sorgsen över att det är så här. Barn ska få lära sig läsa, skriva, räkna, språk i mängder. Vad är det vi gör med skolans innehåll. Det ska aldrig förringas! Vi lärare måste tro på det vi gör, det innehåller vi har och att det är stort nog. Vi har ett mycket, mycket viktigt uppdrag.

This entry was posted in Kommunikationen, Konsultation av något slag, Lärartycket, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag. Bookmark the permalink.

One Response to Skolan har ett synnerligen viktigt uppdrag och det får inte förringas!

  1. janlenander says:

    Jag tror inte att det räcker med att vi tror på vårt innehåll som lärare. I den här frågan behöver vi gå längre och kanske känna lite riktig ilska. Någonstans lyckas vi med 90% eleverna just genom att engagemanget och elevernas hjälp till varandra innehåller så mycket kraft men där någonstans börjar vi vara många lärare som inte räcker längre. Många lärare som måste säga stopp för att inte kroppen ska säga stopp en dag. Vi lärare är olika och en skapar framtidens ingenjörer, en kan lyssna på alla tonåringar och en kan göra dyslexi till en stimulans istället för ett handikapp men alla har vi en gräns som vi når.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.