Vad är formativt och summativt – pinnen på cykeln och själva cyklingen

Då ett barn lär sig cykla hjälper vi barnet på många sätt. Vi ger barnet en cykel. Vi har själva cyklat. Det finns människor som cyklar och dem tittar vi på. Alltså finns både redskap och modell.

Kanske har barnet suttit i en cykelstol. Då har barnet fått känna cykelbalansen med kroppen. Sett hur den som cyklar sätter sig på sadeln och knäpper fast cykelhjälmen och så far man iväg tillsammans på två hjul.

Så ska barnet lära sig att cykla. Då måste barnet ha en cykel. När barnet har fått en cykel behöver barnet stöd och hjälp för att med vilja få erövra detta med att cykla själv. Vi sätter ofta på stödhjul. Med stödhjulen lär sig barnet att cykla. Barnet lär sig trampa. Barnet lär sig styra. Barnet lär sig bromsa. Men det räcker inte med stödhjul. Ingen lär sig cykla med bara stödhjul. Man behöver en person som säger, visar och stöttar. Det är något helt annat än stödhjul. Det handlar om relation, härbärgera det svåra, finnas där som ett framtida hopp, och springa bredvid och delta!

Så tar vi en dag bort stödhjulen. Sätter dit en pinne därbak. Vi lovar att hålla i pinnen när barnet cyklar med två hjul. Vi springer med när barnet cyklar. Genom att hålla i pinnen känner vi också när barnet har fått den balans som krävs för att kunna cykla och då släpper vi taget om pinnen. Ibland gör vi det utan att berätta att vi gör det. Barn kan ibland säga att vi absolut inte får släppa pinnen. Men vi gör det ändå. För vi känner hur barnet cyklar själv. Det känner vi genom att vi följer med.

Vi springer bakom cykeln. Barnet cyklar själv. Så säger vi det: Du cyklar själv. Och just då vi säger det vinglar barnet till. Så blir det när man plötsligt känner att man är på väg för egen kraft och med den första självständiga kunskapen. Då kanske barnet ramlar. Kanske vi hinner fram för att ta tag i pinnen igen.

Barnets glädje för att cykla själv är stor. Kanske trots att knäna slås upp och man måste sätta plåster. Så kan det vara att lära sig. Man slår sig lite. Det är nog inte så farligt med det där små skadorna när man lär sig. Det viktiga är reperationen. Att vi sätter plåster och att vi pratar cykling, och att vi prövar igen.

Man lär sig inte cykla självständigt förrän man haft någon som om och om igen har hållit i pinnen därbak. För att man kan cykla ett litet stycke själv kan man inte cykla ensam och utan medföljare, medcyklare och medstöttare.

Och så samspelar barnet och medstöttaren till att barnet lär sig cykla. Då barnet lärt sig cykla återstår erfarenheterna av egen cykling. Också här måste vi dela, följa och närvara. Vi gör små cykelturer ihop. Vi cyklar tillsammans. Vi delar glädjen av en cykeltur. Vi känner den vind som kommer då vi cyklar. Och vi tittar på allt vi måste titta på för att cyklingen ska gå bra. Jag skrev till professor

@DrLundahl … cyklar man ihop, i den takt barnet cyklar. Följer med, fortfarande stöttande. Så vackert det är att cykla med barn.

Den som cyklar bredvid är fortfarande den som håller i pinnen därbak. Nu symboliskt. Jag är nära dig och din nyupptäckt av din förmåga. Jag cyklar intill dig. Jag deltar i den aktivitet du just har fått upptäcka. Du kan självständigt. Och vi följs åt.

En dag tar barnet sin cykelnyckel och sticker ut på en alldeles egen cykeltur: – Jag går ut och cyklar, säger den som kan cykla. Syns om en stund.

Då kan barnet cykla utan stöd. Det stöd barnet har finns i barnet. Den egna självkänslan, de yttre modellerna, viljan att delta, lyckan över att cykeln finns och så den där känslan av att verkligen kunna. Och allt det där som nu finns att lära om att cykla och fortsätta förstå  cykelns potential. Och den egna.

****

Jag tänker alltid på att jag inte kan lämna elever då de börjar lära sig. Jag tänker också att jag inte kan pricka av i något måluppfyllelespricksystem att de kan. Jag vet inte när de kan självständigt. Alltså följer jag med länge, länge. Jag håller i pinnen därbak under lektionerna i matematik, engelska och svenska. Jag följer med när läsningen känns som man ramlar i backen och slår upp knäna. Jag har plåster och framtidstro om det eleven ska lära sig.

Det här inlägget postades i Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

1 svar på Vad är formativt och summativt – pinnen på cykeln och själva cyklingen

  1. Mats skriver:

    Jag älskar bilden av cykling som modell för komplext lärande!
    Har du sett här:
    http://tystatankar.com/2012/08/24/cykla-till-skolan/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.